Vitt, vitt, vitt och ännu mera vitt

Visst är det härligt att titta ut och det är vitt. Fjärde advent och det är så vitt och vackert ute och jag befinner mig i Stockholm och inte norröver. Njutbart att sitta inne och se snön falla och just för stunden är det sån där snö som jag brukar kalla "julaftons snö". Stora vackra flingor som nästan dalar ner i sakta mak. Det kommer mängder men det är så vackert att man inte tänker på annat än snön och hur rofyllt det är att titta på. Som när man sitter och tittar på vatten o/e eld, helt facinerande och tiden står bara stilla. Avkoppling!

Sen vaknar det praktiska när man tittar lite längre ut. Tanken som slår mig då är att det är tur att det är tak över altanen där dörren ut ska öppnas - annars hade vi fått problem att komma ut idag. Det måste ha snöat över 15 cm sen jag gick och la mig igår kväll. Då var det bara lite ny pudersnö på trappan och det kan jag inte påstå att det är nu.

Det är tur att det inte är min dag att skotta i dag. Sonen ligger fortfarande lyckligt ovetande om vad han har att göra när han vaknar sen. Men när han skottat får han hemgjord tomtegröt så det blir god lön för mödan.

Ute i god tid eftersom jag varit sen med mycket annat!

Januari börjar året…

… med en härlig skidresa till Serre Chevalier, Frankrike för oss. Toppen väder, kanon snö och vad mer att önska av skidåkning? Inget vad jag vet.

Och resten av året rusar på…

… och har med sig ett körkort till Linus!
… massor med kul fotboll för Rasmus!
… en ny altan på framsidan att njuta av kvällssolen på!
… studentfest där Linus åker lastbilsflak och har mottagning i Söra.
… en fin resa till Grekland, med mycket sol och eftertanke!
… en skön och lugn semesterperiod med avslutning i Göteborg. Först koncert på Ullevi med Madonna och sen alla fyra tonårsgrabbarna på Liseberg i dagarna två (plus några dagar hemma sen).
… nytt kök – eller i alla fall lite fräsch renovering. I blått förstås.
… KTH start för Linus.
… besök på Rymdgymnasiet i Kiruna dit Rasmus ska söka för att börja till hösten 2010. Rekordkallt när vi var där: -27 grader.
… besök hos och av vänner runt om i landet. Borlänge med basket-tjejerna var en av årets höjdare för det var så härligt att känna den gamla basket-andan som finns och alltid kommer att finnas i detta gäng.
… och som avslutning ett underbart julbord ute på Värdshuset på Sandhamn.

Tack alla underbara personer för att ni finns som vänner i mitt/våra liv!

Carpe Diem!
Livet går vidare - ni vet alla vem som alltid sa ”the show must go on”…

Jag och grabbarna önskar er alla
en underbar jul- och nyårshelg!

Tänd ett ljus och låt det brinna...

Många tankar går till min älskade Peter som var en man med önskan om familjelycka och traditioner till jul.

Vi fick inte många jular tillsammans men de tre vi tillbringade tillsammans var fantastiska. I stunder som dessa saknar jag honom extra mycket och önskar att han fanns vid min sida.

Tänd gärna ett ljus, till minne av Peter, på Hjärt- och Lungfondens minnessida och du ger då också ditt stöd till forskningen.

http://www.hjart-lungfonden.se/sv/Minnesfond/Till-minne-av-Peter-Lutteman/

Ännu lite senare

Vill bara förmedla en liten bild från en värld som faktiskt finns i Sverige den också. Vårt land är fantastiskt, avlångt och väldigt olika.

Tänker att klockan är 14 i Stockholm det är den 30 november och vad ser du då? Visst det börjar bli mörkt det är säkert rätt grått för det har det varit i början av december de senaste åren. Kanske regnar det och det är väl ungefär +5 grader.

Så åker du 120 mil norrut och in i landet mot Norge - och var hamnar du då om inte i Kiruna. Vid mitt senast besök där just i slutet av november/början på december gick jag ut för att sätt i motorvärmaren i bilen för det var kallt. Djävligt kallt närmare bestämt minus 27 grader... Klockan var alltså ca 14 och titta på bilden - och då har jag ändå ljusat upp den så den är helt grynig - det var helt kolsvart. Konstaterade att det var över en timme sen solen gick ner och att den faktiskt bara är uppe ca två (2!) timmar denna dag. Härligt vitt med snö och helmånen lyste trots mörkret otroligt klart.

Skönt att bo Stockholm men helt fantastiskt att få denna möljighet att få uppleva Sverige från en annan sida också. Den lugna, mörka och tysta.

Något sent men ändå...

Ambitionen stämmer inte alltid med verkligheten. Men jag vill ändå dela med mig om förra helgen för den som vill läsa.

Lördagen började med tidigt uppstigande och iväg med tåg som om det vore en vanlig dag, men så var det inte. Vid Slussen bytte jag sen till buss ut till Stavsnäs och sen därifrån med båt ut till Sandhamn. Eller rättare sagt jag steg av båten vid bryggan i Trouville. Det blåste som sjutton men båten kunde lägga till så jag slapp gå från byn till Trouville vilket jag tyckr var skönt.

In i värmen i stugan där jag landade i soffan en stund framför TVn med skidskyttsprint - damer! Vilka super tjejer vi har i Sverige i denna gren. Kul att se. Det som jag verkligen känner när jag fått privilegiet att besöka P&L på Sandhamn är ett otroligt lugn. Det är nog helt omöjligt att vara stressad där ute. Idag stormade havet så att vågorna slog upp högt när det bröt mot grundet nedanför stugan. Det var grått här precis som i hemma men ändå inte. Det är ett ljus och en öppenhet som saknar motstycke. Plus att värmen som finns i huset och hos ägarinnan och pojkvän känns ända in i benmärgen. Härligt!

Jag hade ju inte åkt till Sandhamn för att titta på TV så en liten stund senare tog vi benen tlll hjälp och tog oss ner till byn för att gå på julmarknaden. Där hade "P" laddat upp med hemstickade strumpor och vantar i många färgkombinatiner, vackra mönster och annorlunda stickningar. Får skriva så för jag som inte kan sticka har heller ingen aning om vad det heter. Ett par av dessa underbara strumpor köptes sen med på söndagen innan jag tog båten hem igen.

Brevid P stod även ett annat bekant ansikte och hon hade gjort så otroligt fina drivvedsbitar, tändsticksaskar mm med bilder på ikoner och dekorereade på olika sätt med guld. De är faktiskt fantastiska. Hon hade, nar jag kom ner, precis sålt alla bordstabletter hon hade till en och samma person. Orättvist tycker jag för jag hade velat köpa åtminstone två av henne. Så det slutade med att jag precis innan jag klev på båden hem på söndagen beställde fyra av henne. Hon får göra dem när det passar henne, jag blir bara glad den dagen jag får tillfälle att köpa dem av henne sen. Hon är en glad,go, varm och mycket omtänksam person och vem hade trott att jag skulle säga det om en präst... Gillar ju inte "kyrkan" som mina vänner vet. Lär sig något varje dag och det vet jag redan att kyrkan inte är lika med personera som jobbar med det "kyrkliga" - vad det än må vara.

Så kom kvällen, ombyte och värmning i stugan innan. Det är kallt att stå på marknad  även om man värmer sig med glögg och pepparkaka. Sen cyklade vi ner i mörker och regn till Värdshuset. LIte glögg när vi kom fram och sitta och njuta i mysig stämning. Julbordet dukades fram i omgångar med sill, strömming och lax i "hundra former" först. Vi försökte hålla en linje och prova sorter vi inte förut ätit. Allt var underbart. Mätt var jag efter första tagningen så det var skönt att det inte var någon sittning efteråt så då var det bara härligt att få sitta och njuta av atmosfären och vänta så maten skönt undan lite. Sen var det kallskuret och efter det det varma. Ällt var hemlagat och smakerna var fantastiska. P hade sagt att ska man äta något julbord så är det det på Värdshuset på Sandhamn. Det instämmer jag verkligen i. Efter mera mat så fanns det dessutom ett härligt efterättsbord och kaffe/tea med pepparkaka efter. Mätta och belåtna, varma och glada "rullade" vi en trappa ner till baren för en extra öl/drink för den som orkade få ner något mera. Härlig stämning även här, jag som utomstående satt och bara njöt och tog in alla intryck. Vilket var alldeles lagom efter den måltiden vi just ätit.

Vill ni se bilder från julbordet titta på P's blogg: http://paivim.blogspot.com/

Stort tack till P&L för att ni tog med mig till Sandhamn och till julbordet på Värdshuset - tack för en härlig helg i ett grått december!

November och sol - är det möjligt?

Jo det är det faktiskt även om solen tills igår - lördag - endast visat sig i 3,5 timme under november. För det hände igår, solen var framme så det var bara att hugga tag i kameran och bege sig ut på en riktig lång promenad. Promenaden blev väl inte så lång i km (ca 10) men i tid desto längre.

Det tar tid att fota, hitta fina platser, försöka hitta något vettigt att fota, vänta på ögonblick etc. Och för att inte tala om att mixtra och testa olika saker med kameran.

Många var de promenerande i Åkersberga igår. Solen lockar alla, vad vi längtat efter att den ska visa sig i alla fall lite, lite. På något underligt sätt kändes det som vår. Ni vet när man suttit inne och kurat en hel vinter och solens första strålar kommer fram och värmer. Man vill bara ut och njuta. Precis så var det igår och varmt var det också närmare tio grader i skuggan. Tur att jag lämnade vantarna hemma. Det hade sett lite löjligt ut att komma i vantar när det är plus tio grader. För vem har vantar i juni när det är runt tio? Inte jag i alla fall. Möjligen om man är på sjön.

Rundan jag gick var min vanliga Österskärsrunda och döm om min förvåning när jag kom ner till "Solbränna" så var där ett gäng med grabbar som tagit ner brädorna och windsurfade för fullt ute på Trälhavet. En och annan båt såg jag faktiskt också så det kan man väl säga att även sjön suger och inte bara solen. Otroligt många var nere på "Solbrännan" för att vara i november konstaterade jag. Jag kunde inte låta bli att så där och titta ut mot de som kämpade i blåsten och lyckades få till härligt med fart. Någonstans kom tankar från tidigt 80-tal till mig. När jag stod där på samma sätt med kamera, ung och kär och verkligen hade hela livet framför mig. Ingen aning om vilka dessa surfande killar var men de hade onekligen precis lika kul som vi hade då.

Det såg ut att vara perfekta förhållanden för att vindsurfa, jämn vind, inga båtar och alltså inga vågor och så SOL förstås! Det enda som inte var perfekt var nog vattentemperaturen. Men det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder...

Kvällen bjöd sedan på massor med tända ljus, två bra filmer med pizza emellan och så popcorn till. Så som det ska vara när man sitter ett gäng och kollar på film - nästan som på bio skulle man kunna säga. Och så lite snack till sent in på natten - precis som det ska vara i goda vänners lag! Alltid lika kul att ses.

Så kloka ord så jag vill bara berika er med dessa.

En gammal Zensägen

Gamle Ling Pu Jan bor med sin familj på en gård uppe på berget. En dag sliter sig två av hans hästar från sin hage och försvinner från gården.

Bönderna i dalen skyndar upp till Ling Pu Jang, bugar sig och beklagar olyckan som drabbat hans hus. Gamle Ling Pu Jang kliar sig i skägget, ser på dem och säger: Hur kan ni veta att det är en olycka som drabbat mitt hus? Bönderna går förundrade tillbaka ner i dalen.

Nu händer det sig att de två tama hästarna på sin färd genom landet sällar sig till en flock vilda hästar - och för sedan dessa vilda hästar med sig tillbaka till Ling Pu Jangs gård.

Bönderna i dalen skyndar upp till Ling Pu Jang, bugar sig och gratulerar Ling Pu Jang till den stora gåvan som kommit till hans hus.

Gamle Ling Pu Jang ser stilla på dem och säger: Hur kan ni veta att det är en stor gåva som kommit till mitt hus?

Bönderna går förundrade nerför berget igen.

Strax därefter sadlar Ling Pu Jangs son en av de vilda hästarna. Han kastar sig upp på hästen för att rida in den. Han blir omedelbart avkastad och bryter benet! Bönderna skyndar upp till Ling Pu Jang, bugar sig och beklagar den stora olyckan som drabbat hans hus.

Gamle Ling Pu Jang ser på dem och säger: Hur kan ni veta att det är en olycka som drabbat mitt hus? Förundrade går bönderna ner i dalen igen.

Strax därefter utbryter det rysk-kinesiska kriget. Alla byns söner blir inkallade till soldater, utom Ling Pu Jangs son - för han hade brutit benet.

En helt vanlig söndag i november

Så vad gör man när man än en gång slår upp sina blå och konstaterar att det är grå, grå, gråväder ute. Tja varför inte ta fram datorn surfa runt lite, tända ljus och göra sig ytterligare en kanna tea, förutom den jag just druckit till frukost då menar jag.

Jag har kommit på varför löven byter färg på hösten. Det är för att kunna ge oss människor lite färg på tillvaron i november. Alla nyanserna på löven från gul-orange-rött och sen när de trillar ner så sitter rönnbären kvar för att fortsätta ge oss lite glädje med sina härliga röda färg.

Ingen bok som lockar idag - har läst mig helt slut i huvudet på senaste tiden. Behöver smälta allt och bara få sitta och drömma lite känns inte helt fel. Drömma om värme, sol och tystnad. Okey då kanske lite vågskvalp mot en strand eller lite fåglar som kvittrar och en båt som syns i fjärran. Kan inte riktigt bestämma mig för vad som är bäst en klippa i den svenska skärgården en härlig sommardag eller den underbara värmen av solen i Grekland i början på juni innan det blivit fint i Sverige. Varför välja, det går ju att ha båda :-)

Men som sagt var just nu är det en grå novemberdag utanför mitt fönster. Visserligen kan även dessa dagar fångas och bli fina bilder men visst är det härligare med sommar bilder. I alla fall där kommer jag tveklöst att alltid välja sommarbilder som favoriter.

Njut ändå av det lilla ljuset som vill titta fram - för längst där borta finns det även om man kanske inte alltid tror det.

Nåväl dit är det en tid och innan dess en jul till. Det är helt otroligt när jag tittar ut genom mitt köksfönster så ser jag att grannen redan satt upp gardiner med tryckta stora blaffiga amarylis på. Det är ju i alla fall två veckor kvar till första advent och amarylis ska man ha i krukor inte på gardiner men jag kanske är lite för fyrkantig.

Nytt kök - blåtrollet har varit i farten.

Det tog ett tag - jag beställde nya luckor i juni - sen var det naturligtvis leveranstid på dem för det måste måttbeställas. Men fina blev luckorna, för att inte tala om de underbara ekskivorna som ersatte de hemska vita laminatskivorna som suttit där... ja inte vet jag hur länge.

Och så det bästa till sist. Jag fick mitt blåa i köket också för inte kunde jag behålla det gamla beiga kaklet med bruna blommor. Jag ville ju ha något som verkligen lyfte köket och de underbara ekskivorna.


Det blev glasmosaik - poppis tredimensionellt och häftigt. Vilket lyft det blev i köket !

Så nu har jag gjort årets byggprojekt färdigt. En ny altan på framsidan på försommaren och nu ett riktigt häftigt kök. Det kostar att ligga på topp som vi brukar säga men vad gör väl det när man får vara så här nöjd och glad.

dagar blir till veckor som blir tilll månader...

Helt otroligt vad allt springer iväg. Jag som tänkt mig att det inte skulle kunna bli så här igen. Att dagar blir till veckor som blir till år. Ska jag kalla det att jag är ute ur svängen - för att jag inte tycker att jag har full koll, eller är det så att jag är så inne i svängen att jag inte märker något. Inte förrens jag stannar upp och verkligen tänker till.

Nåväl så är fakta i alla fall just nu. En månad till har passerat och hösten är i faggorna. Det är fortfarande helt underbart varmt ute - i alla fall på dagarna - ingen frost på nätterna än men blåsten har kommit så nu är det nog höst i alla fall. Även om vädrets makter verkligen har stretat emot i år.

Svamp säger alla att det finns massor, mötte på en granne härom vcckan som hade plockat 40 (fyrtio!) kg. Visserligen pensionär, enligt honom det bästa yrke han haft i livet, så tiden att gå i skogen finns för honom. Men man måste ju också veta var och framför allt ha tålamod. Inget för mig har jag konstaterat för länge sen. Men jag älskar svampmackor så om någon bjuder på en säger jag inte nej :-) !

En bra sak med hösten - det finns flera - är att det är helt legitimt att ta fram en bra bok och "försoffa" sig med. Jag ska ta fatt i nästa del av min kurs i PUMT. Där är det inte bara läsning som gäller utan även praktiska övningar och föreläsningar på DVD. Just nu blir det nog bara läsning för DVD har gett upp. Den gör något så oförklarlig, i alla fall för mig oförklarligt, som att den klarar att spela CD men inte DVDer. Kanske finns det någon mening med det också, vem vet.

Detta för nu, mer om höstens aktiviteter och sånt som händer och ska hända i ett annan inlägg lite senare.

Fyra veckor går fort

Igen, var tog denna sommar vägen. Det känns verkligen som det är sant det som sägs om att tiden går fortare ju äldre man blir. Jag minns när man var lite var sommarlovet så OTROLIGT långt och nu bara swischar det förbi. Kanske kan det också vara så att sommarlovet var tio veckor och semestern bara är fyra veckor...

För första gången har jag varit ledig fyra veckor i sträck och jag skriver gärna under på att det behöver man vara för nu känner jag mig verkligen helt "nedtaggad".

Första veckan var ägnad åt Norrland - i lite regn men med lite sol också och väldigt avkopplande.

Sen följde två veckor av slappande och eftermiddagsbadande på hemorten vilket var skönt. Fint väder med mycket grillande, nästan varje kväll kom grillen fram. Den har gått varm kan man lugnt säga.

Sista veckan började med Göteborg och med en häftigt koncert på Ullevi. Javisst, det var Madonna. Söndagens koncert hade regn under DJ spelning men när stjärnan skulle på scen slutade det mirakulöst att regna. Tänk om hon hade varit tvungen att utföra all dans på ett halt golv. Det är varmt, trångt, skoj och mycket bra musik i två timmar. Efteråt har man lite sus i öronen, ömma vader och en nacke som känns som den försökt efterlikna en giraffs, men det är det värt. Kom även hem med den obligatoriska t-shirten förstås. Vad gör inte en fattiglapp för att förgylla en miljonärskas liv :-)

Sista veckan fortsatte sen med att de fyra tonårsgrabbarna kom ner med tåget och två "dygn" tillbringades på Liseberg. Grabbarna var supernöjda och det är det som är huvudsaken. Själv har jag åkt tillräckligt med karuseller för det närmaste året. Men det var kul; speciellt Balder!

Hemma igen har grabbarna spelat WoW i några nätter så i går fick jag tillslut sova gott efter att ha grillat med min bästa vännina och hennes familj inkl "kängruhunden".

Idag har varit en lugn dag med VM på altanen som avslutades med att vi fick se ett 100-meters lopp som kommer att gå till historien. Nu väntar "bingen" för imorgon börjar vardagslivet med jobb igen. En spännande höst går vi till mötes. Fuglesang ska ju snart ut och promenera igen...

Life of...

Bellman.

I Ulriksdals slottspark visas just nu en härligt svängig rockmusikal med Bellmans liv och musik i fokus.

Igår, som för övrigt blev en helt underbar sommarkväll när Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida, så tog vi bilen till Ulriksdal. Eftermiddagen tillbringade jag och mina kära vänner från Norrköping med att vandra runt och upptäcka Ulriksdal och delar av Haga. Vi tog ett mellis på caféet på Ulriksdals Trädgårdshandel. God rustig smörgås och en kopp tea/kaffe/öl i en härligt lummig miljö som jag faktiskt inte hade en aning om att den fanns så nära E18. Åker ju förbi där varje dag till och från jobbet... Ibland finns det bästa mitt framför näsan.

18.30 var det så dags att bänka sig vid utomhus scenen som låg i en härlig park med slottet inramat av solen i den ena änden och scenen i den andra. Ensamblen gjorde en kraftfull och rolig teater om en skald som man många gånger sjungit med i hans visor. Historien om Bellman och hans vänner gestaltades av ett gäng som verkligen verkade ha superkul när de stod på scen och fick framföra några av hans visor i en härligt svängig rockig variant.

Om det är något som man ska göra i Stockholm i sommar så är det att ta sig till Ulriksdals slottspark och se på denna ca 2 timmars föreställning om "Life of Bellman". Underbar!

http://www.lifeofbellman.se/

Bloggat från en Y-Buss

Nyupptäckt värld. Det är faktiskt inte så himla tråkigt att åka buss - även om det kommer att ta mig 7 timmar upp norröver. Bussen har trådlöst internet som man kan använda. BALLT kan man ju sammanfatta det hela med. Går alldeles utmärkt att blogga, maila och hålla kontakten med omvärlden. Mycket skönare att mjukt guppa fram med min dator i knät - om än lite varmt - än att själv köra de över 50 milen norr över som ska tillrygga läggas i dag. Perfekt att jag laddade datorn för fullt, för då sparar jag ju också på laddningen till min mp3-spelare som kan behövas lite senare istället.

Det går ju inte att läsa i 50 mil även om boken jag fått låna är bra - riktigt bra. Jag måste dessutom läsa den under denna resa eftersom jag lovat bort mig på filmen sen - "Män som hatar kvinnor". Alla har förresten tråkat mig föra at jag inte redan läst den. Känner mig som en litterär jubelåsna när det gäller detta ämne. Jag har ju de två senaste månaderna bara ägnat mig åt att läsa min PUMT-litteratur med fokus att hinna igenom allt innan semestern för att sen skriva tentan direkt i augusti.

Utanför fönstret far just nu Gästrikland förbi. Det ösregnar men jag behöver inte bekymra mig om varken väder eller vind eller bilkörandet. Upptäckte just nu när det saktar in att vi redan är i Söderhamn. Billigare än att köra själv också eftersom inte någon av sönerna ville hänga med denna gång. Fast det får jag väl både acceptera och respektera - det gjorde inte jag heller när jag var 15 och inte 19 heller för den delen. Följde med mina föräldrar på semester alltså.

De kommer dock hem till helgen så då gäller det att vara hemma - vilket jag också absolut vill! Har bara pratat med dem och knappt sett dem på tre veckor. Längtar efter dem. Sen så får vi se vad vi hittar på för skoj när vi är lediga tillsammans.

Nog bloggat nu ska jag surfa runt lite också. Måste ju nyttja alla resurser som finns att tillgå. Kanske läsa lite nyheter och väder för att se vad som hänt idag och vad som komma skall.

Återupptäckta tankar om sommaren som den var förr

Satt och snurrade runt lite och vet inte vad som fick mig på tankarna men helt plötsligt så kom jag att tänka på somrarna när man var liten. Vad förknippar jag med sommaren egentligen? Vilka djupa "ankare" finns det från mitten/sent 60-tal hos mig?
"List-människa" som jag är så blev började jag den i huvudet och skriver ner den nu.

Jordgubbar: har ätit massor i sommar
Sol: fick massor i Grekland och hoppas på mer nu i Sverige
Ledig: inte varit än men nu ska det bli lite av den varan också
Mysa med familjen ute på landet: landet var då Fisksätra och där kan man inte fira sommarlov idag...
Bus med kompisar: nja här får jag nog hålla mig på mattan nu för tiden :-)
Radio: Sommar i P1 med sommarpratare. JAAAAA, har upptäckt igen och man kan lyssna via webben och som bonus i efterskott så man inte missar gobitarna!!
Ligga på en brygga och titta på aborrarna in under eller på de som morfar fångat som simmar i sumpen: Nix det går inte längre. Finns ingen som fångar aborrarna och kanske inte heller lika många aborrar i vattnet...
Åka "IBA"-putt putt båt ut och rycka strömming: Den gamla träbåten har nog för länge sedan gjort sitt. Vet inte ens hur den slutade sitt liv som båt. Som alla båtar så har de kvinnliga namn så vad är då IBA? Ing-Britt Andersson...

Nå några tankar om sommaren - den bästa upptäckten med denna lista var - precis - att sommarpratarna fortfarande pratar på. Gårdagens (16/7) och dagens (17/7) sommarpratare rekommenderar jag å det varmaste att ni lyssnar på, sen finns det flera andra att upptäcka och några kvar att längta till att lyssna på.

Äntligen sommar

och de har det varit i en vecka snart. I Sverige är det ju alltid så att man måste ta till vara varje dag som solen skiner och det är varmt ute. För man vet ju inte om det börjar regna imorgon och det blir så "resten av sommaren". Nåja, nu har värmen - och vi pratar Greklandsvärme - hållit i sig i en vecka och prognosen säger att nästa vecka ska bli sommar också.

Låt oss hoppas att de har rätt för det är så mycket härligare när solen skiner. Alla blir så mycket gladare och livet känns som enklare på alla sätt. I enkelheten kan man sitta var som helst och äta och nästan vad som helst också. Mest njuter jag fn på min nya altan på framsidan, det är härligt att kunna sitta i kvällsolen när man kommer hem från jobbet. Fredagsölen smakade kanon där igår. Vi får se vilka som kommer och dricker en sån i solen i sommar...

Annars har det nästan varit för varmt idag - till och med för en värme och sol älskare som jag, kan ni tänka er det. Jag var "tvungen" att gå in kl 18 för då hade jag solat, vilat, flängt ut och in i huset för att få svalka emellanåt. Jag längtade då verkligen efter att få börja röja i mitt kök för att kunna börja måla och förbereda för min lilla köksuppiffning. Jag försöker säga tålamod till mig själv men det går inte. Sagt och gjort - i alla fall börjat på - socklarna är nu nymålade, tapeten borta och spacklat och klart för slipning. Målet var att inte börja förrens efter nästa lördag eftersom jag ska ha gäster då på grill, men se det gick inte. Är det likt mig eller? När jag har bestämt mig så vill jag att det ska hända nu. Jag kan ju i alla fall göra det jag kan så får kökssnickar´n komma så snart luckorna är klara i augusti. Då har jag inget hängade över mig som måste vara klart i sista sekunden innan han kommer. Kommer att vara skönt att vara klar i tid, i god tid också!

Köket fick lite mer drömmar i går när jag var och köpte färgen till väggarna. Jag tror jag har bestämt mig för att det ska bli glasmosaik ovanpå kaklet så jag måste ringa snickar´n på måndag och kolla vilket pris de har på mosaiken och om det är ok lägga in om det jobbet samtidigt som bytet av luckorna och bänkskivorna. Jag kommer att ha ett fantastiskt vackert kök i slutet augusti!

Kul att drömma igen... och även det kan jag säga ÄNTLIGEN åt!

Till minne av min älskade Peter

Vi beslutade oss för att åka tillbaka till Grekland för att var där den 12 juni och försöka hitta vår väg att värma och få näring till våra minnen av Peter. Resan bestämde vi redan i april och nu var det dags. Den stora frågan var hur skulle det kännas?

Vi packade väskorna dagarna efter studentfirandet och söndagkväll tog vi bilen ut till ARN för att sen åka till Agia Pelagia, Kreta, en vecka. Efter den kalla "studentdagen" fick vi värme direkt när vi landade på Kreta då det var ca 28 grader trots att klockan var närmare 24.

Sol och bad och riktigt lata dagar med härligt stora munkar till "lunch" på stranden.

Ibland är det nyttigt att vara onyttig. Eller i alla fall kan man ju inbilla sig själv det.

Vi läste böcker, spelade yatzy och kort, åt och drack gott dock är det INTE billigt med Euro. Småshoppade lite, promenerade för att se om vi kände igen oss från när vi var där för 13 år sen. Jag såg vårt gamla hotell från bussen på väg ner i byn men när vi skulle hitta dit gjorde vi det inte så mycket hade både vägar och bebyggelse förändrats sen sist. Men Agia Pelagia är en riktig pärla. Inga bilar nere vid stranden - bara ett fåtal transporter får köra ner i byn till stranden. Parkeringarna finns utan för byn, men att sen gå ner till stranden tar några minuter bara. Så det är inga direkta avstånd.

Tyvärr ingen Samari-utflykt, jag som SÅ gärna velat gå i ravinen. Vi var helt enkelt i fel ände på Kreta, bussen till ravinen hade tagit ca 3 timmar - enkel väg - och sen tar själva vandringen ca 7 timmar. Totalt skulle vi ha behövt ca 14 timmar för detta och den guidade turen startade redan kl 4 på morgonen och det var inte dessa tre svenskar beredda att kliva upp för att göra. En annan gång sa vi. För vi har inte åkt till Grekland för sista gången.

Naturligtvis ville killarna åka "Rings" så det var sagt och gjort. Men jag hoppade detta år och tur var väl det som han körde båten - Extreme - jo tack det lutade så jag knappt kunde fotografera men några bilder blev det.

Fredagen den 12e gick vi ut till en klippa vi tittat ut i förväg och kastade rosor i Medelhavet, höll händer och bara fanns i närheten av Peter i oss själva. Tårarna fick rinna fritt tills de tog slut sen blev det stora kramen för alla. Hjärtat fann lite frid när de lösa ändarna från förra året kunde knytas ihop. Med lite distans nu hemma i gamla Svedala igen så var det helt rätt att vi åkte. Och som ungdomarna skriver R.I.P. älskade Peter.

Jag saknar dig älskade Peter. Så otroligt mycket men att vara nere i Grekland där jag ändå har en härligt god bild av dig som lycklig innanför mina ögonlock kändes helt rätt. Gav mig värme i hela själen och en liten bit till av såret har fått näring till att börja läka. Sår läker men ärr kommer alltid att finnas...

Student 2009

Vill uttrycka min stolhet för min son som jag tycker gjort ett grymt jobb de tre senaste åren i gymnasiet. Jag tänker inte förringa de nio åren före det men det är trots allt gymnasiet som gäller när han ska vidare i livet. Det glädjer mig oerhört att han lyssnat på det som jag "tjatat" om under åren:

- Gör ditt bästa för att sen kunna välja precis det du vill när du ska vidare efter gymnasiet.

Nu har jag inte sett betygen på pränt än - för skolan kunde inte lämna ut dem igår utan eleverna måste kvittera ut dem efteråt...??? Fattar ingenting men det gör man ju inte alltid. Fast med tanke på hur blöt - av öl - han var när han kom från åkandet på lastbilsflaket är jag glad att han inte hade originalbetyget med sig där. Men jag är väldigt övertygad om att hans betyg är betydligt bättre än mina och att hans kunskaper är mer rotade än mina (vi har läst samma matte, fysik etc) han har ett teknikintresse som är stort och då fastnar kunskaperna bättre. Nu är det bara ut i livet och skaffa erfarenhet och nyttja kunskaperan på absolut bästa sätt.

Så var det det här med stolt morsa då och för att göra det enkelt så skriver jag av den motivationen som skolan gav när han tilldelades Teknikprogrammets stipendium 2009:

"Han har under tre år noggrannt skött sina uppgifter där han visat prov på gott logiskt tänkande och i det tysta nått utmärkta resultat inom de tekniska ämnena. "

Än en gång Grattis och Lycka till med allt du företar dig i livet min son!

Oj oj, wow...

Tidig lördagsmorgon och det är Sveriges nationaldag, det är dagen efter äldsta sonens student. Fortfarande kallt ute, ingen sommar som infunnit sig men jag tror teknikgrabbarna och resten av Röllingbyskolans elever värmde sig rätt bra ändå igår. Det är inte utan att det kändes som juni -83 när jag själv stod på lastbilsflaket och viftade och gladdes åt hela livet som låg framför mig. Vilken härlig känsla det var!


Är rätt säker på att det var vår klass som gjorde lastbilsflaket till tradition på skolan. Det var ju inte så många klasser före oss för Röllingby var en ny skola så det kanske inte var så svårt att skapa traditioner. Nå väl detta var Röllingbys näst sista år, sen går den skolan i graven och en stor sportanläggning ska ta plats på fältet i stället. Och det säger jag bara ÄNTLIGEN till för den har vi väntat på.


Mormors och Farmors goda smörgåstårtor fick vi avnjuta när Studenten åkt klart på flaket. Skålande i Champagne (faktiskt riktig) och mousserande vin och Coca Cola till de lite mindre. Till kaffet - fast jag drack ju förstås tea - serverade vi hembakta bullar och fruktsallad med glass och hemmagjort havrekrisp. Mycket jobb före men många som hjälptes åt gjorde denna dag till en härlig dag att minnas. Presentbordet var fullt med "Lasse Åberg" visade det sig och jag får väl erkänna att jag influerat för att det skulle finnas något att börja samla på. Grabben är ju snart 19...

Återkommer till Studenten i ett eget inlägg.

Midnattssol - härligt "fenomen"

Har nästan glömt hur det är med midnattssol, men jag har just blivit varse igen. Åter tillbaka på Esrange i maj/juni, det var så jag mötte mitt jobb första gången också. Det är ett otrolig lugn när man landar och efter att ha kört ca 45 km varav de sista 23 km rätt ut i ingenstans från Jukkasjärvi så är jag så framme.

Denna gång turen att få ett astronaut-rum. Ett av de omgjorda rummen som är ett dubbelrum. Rena lyxsviten för att vara här mitt ute i skogen.

Det är inte alla förunnat att få denna möjlighet att komma ut till ett lugn av detta slag. Tror man faktiskt måste så här långt ut och bort från civilisationen för att förstå. Den som inte känt det har verkligen missat något tycker jag. Och det häftiga är också att det för det mesta är mörkt, tyst och lugn men nu är det helt ljust. Solen finns där på himlen - lite moln skymmer tyvärr men det ska bli bra väder idag och därför hoppas jag få uppleva solen skiner mitt i natten i morgon istället.

Korta rader för klockan är urmycket, haha. Hoppas ta lite bilder imorgon så jag kan visa vad jag menar med lugn och solen som skiner mitt i natten.

Genom...

Tystnaden på min blogg talar egentligen bara om att det varit en mycket händelserik och intensiv period i april och lika så början av maj.

Kort kan man skriva följande:
Jobbet - med yngsta sonen på PRAO samtidigt som jag kört intro för en nyanställd. Lätt rörigt men genomfört och alla verkar var nöjda vad de säger. Och även här börjar jag lita på att det människor kring mig säger faktiskt är sant - för varför skulle de ljuga för mig om det?

Träningen - mina försöka att komma i fas med tränandet. Jag kämpar fortfarande med att hitta motivationen. De knep jag tagit till har inte varit så lyckosamma som jag önskade. Kanske gör jag som vanligt igen och sätter målen sky högt. Undrar lite stilla när jag ska lära mig att sätta rimliga mål och förväntningar på mig själv. Någonsin? I alla fall Kungsholmen Runt 10km genomfört idag. Faktiskt utan klocka och deras hemsida säger att tidtagningen falerat... Kanske får jag aldrig veta vilken tid jag sprang milen på idag. Men vet ni jag överlever det, för känslan att ha genomfört och sprungit en mil idag är är tillräckligt för att jag känner mig nöjd med dagen! Kanske ett litet hopp om att det går att ändra även mig :-)

Vänner - de träffar jag så ofta jag hinner. Jag blandar och ger och hämtar mycket energi från dessa möten. Härligt!

Familj - vad mer kan jag säga än att när jag hör fyra nöjda tonåringar spela "data" på övervåningen så känner jag innerlig lycka i hjärtat. När de sedan säger att maten är kanon så smälter mitt hjärta. Eller att stå vid en fotbollsplan och heja på grabbarna när solen lyser. Det är inte så dumt det heller.

Utveckling - har fått hem "ett ton" med litteratur till kursen PUMT från http://www.slh.nu/. En kurs jag suktat på i flera år. Ända sen jag läste Friskvårds kursen på distans på Biskops-Arnö 2005 och ännu mer efter att ha pluggat Idrottspsykologi I på SU en termin med en otroligt bra föreläsare i Johan Plate. En av de främsta inom detta område i Sverige. Ser fram emot att läsa och begrunda väldigt mycket i sommar och ett år framåt i Lars-Eric Uneståhls anda. Vilken jag först började intressera mig för redan 1983 när jag tog till mig hans lära om mentalträning och kunde som ung basketspelare verkligen se effekten av vad jag själv kunde åstadkomma med mina egna tankar. SÅ INTRESSANT!!!! vill läsa allt NU, men inser att det måste få ta sin tid.

Så har jag en Student-mottagning att planera. Kul, kul och jag känner verkligen hur framtiden finns, det smittar att han en grabb i närheten som ska ta studenten och verkligen har framtiden framför sig. Sjung om studenten....!

Så varför gräva ner sig när livet har så otroligt mycket att ge? Visst saknaden är grymt stor och obeskrivlig i många situationen men konstigt nog så överlever människan det mesta. Jag jobbar på att glädjas åt det som finns för mig här och nu. Jag lyckas mer och mer att hitta dessa glädjeämnen och situationer men det kommer aldrig att göra att jag glömmer för den delen. Den 12 juni närmar sig med stormsteg men jag tror och hoppas att jag ska ha lyckats komma så långt den dagen att jag kan ta mig igenom den och komma ut på andra sidan lite, lite starkare.

On tour är nu avslutat

Oj, oj ingen rast och ingen ro. Vilken vecka den senast varit. Det var länge sedan jag tillrygga la så här många mil på så få dagar. Den ena "resan" har jag ju redan redogjort för. Det var den härliga basket-resan till Borlänge tillsammans med ett underbart gäng basket-tjejer från en svunnen tid. Jag rider fortfarande på den helgens minnen.

Direkt från Borlänge bar det sedan av till norra Sverige. Från begynnande vår i Borlänge till sträng kyla och en massa snö i Kiruna. Planet upp på söndag kväll och snacka om att det kändes underligt att måndag morgon sitta och äta frukost med en meter snö utanför fönstret när jag 24 h tidigare satt och tittade ut på en grå vårmorgon i Borlänge. I alla fall - full rulle med jobb i två dagar och sen planet ner mot Stockholm igen.

Väl hemma tisdag kväll var det bara att slänga en maskin i tvätten och sen packa om. Bilen till jobbet onsdag morgon och sen direkt mot Norrköping och mina goa gymnasievänner som bor där. Supertaijming också jag hade sagt att jag skulle komma senast kl 19 och en minut före tittas det ut genom fönstret på dörren av familjefader och där står jag - on time... Fast vad hade de väntat sig det är ju en tidsperfektionist som är "on tour" denna vecka. God pasta serveras och med det ett gott vin. Trötta som vi är så dimper vi i säng tidigt. Upp på skärtorsdagen och efter en frukost och en promenad längs Strömmen så sätter jag mig i bilen för vidare färd ner till Växjö.

Hade sagt att jag skulle komma senast 14 och tio minuter innan ringer jag Peters föräldar och säger att nu är jag framme och har parkerat precis nedan deras nya lägenhet. Är det sjukt att kunna passa tiden så här väl? Att klara att pricka det så himla precis när jag inte ens kört denna sträcka själv förrut utan bara vet hur långt det är.



Härlig påsk i ett vårfint Småland - fick t.o.m. se två vitsippor i solen när vi promenerade runt Växjösjön i solgasset. Träffades på middag hemma hos Peters ena syster den ena kvällen och lördagen hade andra systern och jag en dag på "stan". Konstigt nog till hennes mans glädje för det inhandlades en hel del saker. Men hon brukar komma hem och säga att det inte fanns något till henne och det inträffade inte denna lördag. God middag igen med påsktårta till efterrätt.

Söndag var det dags för hemfärd. Åter igen hade jag sagt att jag skulle vara i Norrköping för en fika kl 14 ca och kom dit sju minuter efter sagda tid... Vad säger man? Vila i solen ett par timmar efter lite pannkaksfika och sen var det bara att sätta sig bakom ratten och bege sig de sista knappa 20 milen hem till Åkersberga.

Landade med en pizza i soffan strax före kl 20 hemma - jag hade tänkt vara hemma senast då...

Puh nu behöver jag åka och jobba så jag får vila lite.

Basket-tjejerna...

... eller ska vi ärligt säga basket-tanterna har just haft en underbart härlig helg hos en som flyttat utomsockens! En helg som stannar i hjärtat med otroligt mycket värme.

Det börjar på fredag när klockan äntligen blir 16 och jag också kan sticka från en jobbar-vecka. Bilen med två till förväntansfulla fd basketspelare står och väntar ute på parkeringen och sen bär färden av mot Borlänge. Några timmar senare efter lite köande ut ur Stockholm, lite snicke-snack och ett försöka av bilföraren att skala apelsin i "farten" - vilket lyckades också. Proffisigt gjort! - så når också denna "Bil3" Borlänge. Ännu mera snackande för nu är vi tio fd spelare födda i spannet -60 till -70. Vi har inte alla setts på, ja när det sista var kunde vi nog aldrig enas om vad jag vet. Svårt att höra när 10 pers försöker prata i munnen på varandra :-) För en del berätta saker som hänt de senast åren blandat med alla nostalgiska saker som kommer upp när man äntligen ses allihopa. Trocadero, "I-Love-Me-huset, gamla fester, alla människor och konstellationer som alla känner på olika sätt, basketdomare, jobb, barn, pojkvänner, skiljsmässor. Massor med skratt och tårar - tårar som kommer sig av skratt alltså. Kramp i magarna av maten - nej av allt skrattande. Konstaterar att vi kommer att ha träningsvärk efter helgen i magarna - av skratt. Mycket snack och oro om matchen i morgon mot Borlänge. Det känns rätt skönt att bara vara coach och dessutom till ett vuxet gäng där flera är/har varit coacher förrut och det mest kommer att bli lay-back för min del och ev lite passande av senaste bäbisen i laget. Fröken Borlänge-Bäbis.

Lördag morgon - frukost - den som vaknar först börjar och alla andra ansluter vart efter. Det är inte lätt att sova vidare när hela huset börjar röra på sig. Och vem vill det förresten? Tiden vi ger varandra är alldeles för värdefull för att sovas bort. Sova kan jag göra sen. Promenad och oro inför matchen. Uppladdningen har börjat på allvar. Det ska fixas och trixas och tvättas under armar och funderas ännu mer på brevet som skrevs igår - innan jag kom upp - där vi ber om ursäkt att vi spöar motståndarna... Hmmmm, undrar hur stort vi tror om oss själva :-) Planeras promenad och ätande och så. Hela förmiddagen springer iväg. Sen far vi i väg mot den berömda Maserhallen - i alla fall i Borlänge berömda. Vi är i tid - god tid. Var är motståndarna? De måste komma? De kan ju inte bara strunta i att dyka upp? Frågorna är många och att stå i solen - för den lyser faktiskt - och blunda och bara lyssna in så känns det precis som tiden stått still och det är mitten på 90-talet igen. Basket-suget kommer och jag funderar på varför jag inte tog med mig skorna och i alla fall var med på uppvärmningen. Men jag vet det är klokare att lyssna på kroppen men i bland är det tråkigt att vara klok.

Match då - ja det är väl inte så mycket att orda om. 45-19 säger ju sitt. Vi behövde inte lämna över brevet om jag så säger. Men alla hade otroligt kul och det var faktist det som var det viktigaste. Bästa kommentaren kom från Borlänges från Tyskland hemvändande (sen en vecka) basketproffs: Så här vill jag också ha det sen med mina basketkompisar när jag blir gam.... (hon svalde sista ordet - eller var det vi som valde att inte höra?)

Hela helgen har vi serverat varandra otroligt god och vällagad mat med dryck i väldig moderat mängd. Mest nyttigt och inte alls lika mycket "snacks" som förr... Hmmmmm kan det också vara ett ålderstecken eller? Funderar inte mer på det för helgen kan faktiskt sammanfattas med en enda mening:

Underbar kanon "baskethelg" tillsammans med ett supergäng basket-tjejer i soligt väder i Borlänge.

PS för er som undrar varför bilföraren fick skala apelsinen själv så var det pga att en av passagerarna får kli på händer och armar av "sprättet från skalandet" och en kan inte skala apelsin om hon inte får tvätta händerna direkt efteråt. DS

Basket är toppen!

Still going stong

Känslan är så go´ på insidan när man får en sån här härlig helg. Visst vissa saker svider att bli påmind om men det mesta ger go´ värme inombords. Full rulle med diverse aktiviteter och datorspelande varvat med lite lugna stunder för prat och mys. Helgen avslutas sen med lite tävlingsmoment i form av bowling - i disco stil med blinkande stroboskoplampor till musik så det nästan dånar. Det dånar i huvudet när vi går där ifrån och alla fyra grabbarna säger - nästan med en enad stämma - nääää, det måste bero på åldern... Hmmm tänker jag då och säger "och vem var det som vann bowlingen då?". Tänk vad tyst det kan bli i och med att man bara säger en sån enkel halv mening....

För alla som undrar så var inte min mening att vinna från början, men det går liksom inte att stoppa när man får in sin första Strike. Man känner sig som en vinnare när man vänder sig om och säger YES och knyter näven. Och sen är det kört, tävlingsdjävulen har drabbat en och vinnarskallen sätts på prov.

Ikväll kommer jag att somna gott med mycket värme i hjärtat. Peter saknas mig grymt mycket men jag är så himla glad för att jag ges möjligheten till att ha fyra, istället för bara två, härliga tonåringar i mitt liv fortsättningsvis också.
Kram till alla!

Fånga dagen...

Och jag som tycker att jag lever i 600 km i timmen men det finns de som gör detsamma. Smittade av stockholmsstressen på två sekunder eller?

Hämtar kompis från Norrland som landar i Mörby lördag em - efter att ha rest med pendeln och tunnelbanan från södra delarna av länet. Vi behöver lite mat för att överleva snacket och flängandet som kommer att ske det närmast dygnet. Och även återuppbyggnad för kompisen som varit ner i Stockholms med närhet sen i torsdagskväll. Vi går in på ICA, jag i lite strosar takt men efter följer hon mig med en blåslampa - faktiskt det var hon själv som kom på att att hon stressade mig. Jag gick mest och funderade på vadan denna brådska vi är ju nästan hemma och kan ta det lugnt. Inget att stressa till. Men se det var fel - norrlandstjejer gillar inte en lördag på ICA i Åkersberga för där är det T R Å N G T i hennes mening. Helt normal lördag i min mening. Påminns om vilka olika verkligheter vi alla har.

Lite mat i magen och mycket snack senare så bär det av för att fika hos en annan kompis. Vi fastnar så efter en promenix så blir det även middag där och ännu mera snack. Lite TV tittande - huah premiären av Robinson - och efterrätt. Oj oj ännu mättare än vad som är bra för oss tror jag. Hemåt mitt i natten. Bilen får stå den blir hemkörd söndag av nya körkortsinnehavaren. Lite mera snack innan telefonen plötsligt ringer kl 00.20. Vad har jag glömt var ju första tanken som dök upp - men så var det inte. Det var några andra kompisar som vi inte hunnit möta upp under dagen som tyckte vi skulle haka på på efterfest. Nja, orka ladda om kl 00.20 och veta att vi skulle upp kl 8.... Tack, men nej tack denna gång.

Söndagsfrukost och sen 600 km i timmen igen. Hästar - fast inte för mig - jag lagade lite mat istället inför eftermiddagen. Basket match för F97. Fika hos annan kompis. Lunch/middag med grabbarna som kom över extra tidigt för att vi alla skulle ses. Puh, sen lite slappa i soffan innan det bar i väg till Bromma. Nyblivna körkortsinnehavaren i familjen fick köra för att få lite körtid - helt underbart att bara behöva åka med.

Hem och skrattade till WIPEOUT på TV med en kopp tea.
Vilken härlig helg - såna vill jag ha flera. Och det är ju bara att skapa sig dessa. Jag har ju världen bästa kompisar runt mig så det finns verkligen perfekta förutsättningar för roliga helger.

En kommer om två veckor när hela "gamla" basketlaget drar västerut för några tjejdagar i Borlänge. Det kommer det mera om här lite senare.

Carpe Diem!

It's been one year, one day and four hours...

Hur återger jag lämpligast det som var för ett år sedan? Mina senaste 365 dagar. De som började med så otroligt mycket lycka den 16/3, på vår och grabbarnas restaurang på Kungsgatan. En sån total återföreningen efter en så total krasch i februari 2008. Glädje, lycka och massor med värme är det jag tänker på när jag tänker tillbaka på den dagen - min och Peters dag.

Då började förändringarnas år - på riktigt - om jag tänker tillbaka på det. Om jag någonsin får ner allt som sen hände på mindre än ett halvt år så tror jag många skulle säga: WOW, allt det där kan inte ha hunnit hända på mindre än ett halvår - är du säker på att det inte var flera år? Jag är säker - jag var med mitt i smeten så jag vet att allt hände. Kanske hamnar det i en bok framöver om jag får för mig att verkligen sätta saker och ting på pränt. På riktigt alltså och inte bara i mina egna anteckningar och blogga. Fast vem skulle läsa? Men å andra sidan det finns så många som skriver för sin egen skull och kanske egentligen inte bryr sig om någon annan läser. Jag kan ju sälla mig till den skaran i så fall.

Idag tar jag i alla fall bara upp en dag och det är den 16 mars 2008 och med den dagen tar jag med mig otroligt mycket skratt, glädje, värme, tillit och känslan att få ha hört ihop med en annan människa på ett underbart sätt. Mannen med stort M saknas mig men värmen som han skapade inom mig, i mitt hjärta, kommer för alltid att finns där. Vi hade en väldigt speciell plats hos varandra.

Glädje - hade nästan glömt känslan men den kom tillbaka idag.

Idag kom våren till Stockholm - lite sol och snön har smält undan så det var massor med blött grus på alla gångvägar och vägar med för den delen.

Denna dag kom även med mycket glädje som bubblar i mig när jag får veta att sonen klarat uppkörningen. Grattis! Väl kämpat och jag känner verkligen glädjen med honom - förutom all stolthet jag känner förstås. Jag får tillbaka känslan hur det kändes att få köra hem den 11 februari för många, många år sen med min pappa som lämnade över nyckeln och sa "Vad skönt, nu kör du så kan jag sova på vägen hem." Det var även i detta fall pappa som åkte med så jag fick inte möjligheten att säga samma sak till sonen. Men det hade jag gjort om jag haft tillfället för jag har fullt förtroende för honom när han kör.

Det är faktiskt en sak som jag tycker har förändrats till det bättre sen en annan övningskörde - man får börja vid 16 års ålder vilket gör att det faktiskt finns möjlighet att hinna få hyfsat med erfarenhet innan det är dags att ge sig ut i bilen helt själv. Det blir ingen hets nu som då att man ska hinna lära sig köra bil på 3 månader och det är skönt.

Nåväl, nu blir det ett knappt år av lugn innan det är dags för nästa grabb att sätta sig bakom ratten. Får se om han är lika road och lika målinriktad eller om han förblir servad lillebror ett tag till... Time will tell!

Gungeli-gung

Så nu har man gjort det igen. Åkt Ålands-båt - eller mer korrekt Åbo-båt konstaterade vi. 24 timmars till Åbo mao. Fredag och alla är så där lagom trötta fast lite förväntansfulla ändå. Påstigning skulle ske från kl 19 och båten skulle gå 19.30. 19.20 och då börjar påstigningen - ingen bra början. Vi små "gnäller" lite som tanterna vi är, sen konstaterade jag att att båten lär ju inte gå utan oss så varför sitta här och prata om det när det finns betydligt roligare saker att prata om.

Så på båten och lagt av oss väskorna i hytten och tar oss upp till buffé-bordet. Alla vill ha MAAAAAAAAAAAAAAAAT klockan är över 20 och fem hungriga tjejer sätter sig till bords och gissa vad vi höll det vi lovat - att äta i lugn och ro och verkligen ta tid att njuta. Jag har en filosofi när jag kommer till ett buffébord och den går ut på att äta det som man inte får äta så mycket av hemma. Skippa alltså potatis, ris och grönsaker och ät bara det gottaste. Våga vägra äta upp - fast jag tagit det själv! Därför blev det mycket lax, några spännande patéer, mangokyckling och så chokladmousse på slutet. Inga köttbullar, inga revbenspjäll eller "fettig" potatisgratäng. Rätt nöjd med att ha ätit mig mätt men inte på fettdrypande saker.

Så skulle vi sen kolla ut båten, vi bestämde rätt snabbt att shoppa skulle vi göra på lördagen för det är ju många timmar innan man är hemma - närmare bestämt hela lördagen på havet.
Kom till baren och där fastnade vi och förundrades över vad tomt det var. Ett besök ner till vår hytt gjorde att vi förstod var alla var - i sina hytter för att dricka billigare än i baren. Men såna är inte vi, vi betalar och vill sitta bekvämt och dricka våra drinkar. Hmmmm är det ett ålderstecken?

Som alltid finns det en massa annorlunda människor att titta på och så en liten skara trevliga personer som det både går att konversera och dansa med. Fast de var lätt räknade...

Vi bestämde oss för att gå en runda men då stängde allt - kl 24 och vips alla jalusier drogs ner - utom baren där vi börjat. Så det var inte mycket att välja på tillbaka till baren, och man kanske inte ska börja dricka brasilianska drinkar efter kl 1...

Sent i säng alltså trots att det inte direkt var något drag på båten. Tur att vi är så trevliga själva så vi kunde hålla låda för varandra. Klubben för inbördes beundran :-)

Lördagen bestod av frukost, bastu-badande, shopping (hittade faktiskt en för mig ny parfym) och väntan och väntan igen på att få komma i land och åka hem till sin egen soffa och få vara schlagermorsan och titta på Melodifestivalen. 2 * ålderstecken?

För er som undrar så somnade jag i soffan och missade var och varannan låt och vaknade lagom för att konstatera att den låt som vann inte låg så bra till sist jag hade mina ögon öppna. Huh, ett ålderstecken till?

Vad en förkylning kan göra

Förra fredagen hände de det, vinterns förkylning slog till mot familjen. Bara på ett par timmars tid blev äldsta grabben helt däckad med nästan 40-graders feber. Han sov från fredag kväll till söndag morgon. Själv mådde jag prima hela helgen men så kom måndagen. Lite risig när jag gick upp och när jag kom till jobbet kl 8 var det inte precis bättre. Oh nej inte jag också, insjukna på två timmar... Vad är det för "bacelusk" som kommit in i vårt hus.
Pallrade mig igenom en anställningsintervjuv som jag inte hann boka av sen var det bara att ta mig ner i underjorden och hemåt igen. Landande hemma i soffan kl 13 och där blev jag fast i två dygn. Jo visst jag tog mig till sängen också men inte utan att först ha hostat upp lungorna totalt varje gång jag rörde på mig. Slut men mest av hostan och så ofantligt uttråkad så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Såg alla dvd-er jag inte sett och lagom till jag frisknade till lite fick jag hem min nya CSI-box... typiskt att man måste gå och jobba.
Nå väl ny fredag och när jag kommer hem är det nästas tur att drabbas av "insjukna på två-timmars sjukan" och så var cirkeln sluten. Alla har vi legat två dygn vardera med olika symtom men lika däckade av denna "bacelusk". Men nu är vi trötta på detta och bestämmer oss helt sonika för att vi är friska. Lite hosta lär vi få leva med några veckor - just den åkomman brukar vara seg att bli av med - men nu vill vi ut och träffa kompisarna igen och så hoppas vi på att det kommer lite vår framåt veckan. Vi behöver alla lite ljus för att liva upp oss.

Pension - hur länge som helst tills dess

Ibland undrar man vad det är man anmäler sig till. Denna gång kom undran till mig när jag tittade i min kalender och såg att det stod Alecta-kväll i Stockholm kl 18 idag.
Huh, låter tungt, trist och framför allt så länge tills pension...

Först tänkte jag avanmäla mig men så tänkte jag på den stackars föreläsaren som säkert skulle komma att få många avanmälningar och hur kul skulle det vara om det var jag som skulle hålla i något och så hoppar alla av i sista stund. Så kan man ju inte göra, så det var bara att stå sitt kast och knalla iväg efter jobbet.

Det var ungefär hälften som inte kom. Föreläsaren uppskattade oss till 40 knappt och det hade kommit över 70 anmälningar. Men hon var lika glad för det och tyckte bara synd om de som inte lyckades komma dit för att få lite matnyttig information.

Satt och lyssnade och lärde och samtidigt förundrades jag över hur mycket frågor alla hade. Jag tycker jag kan väldigt lite om pensioner. Bara en massa ord som figurerar men när jag satt där insåg jag att jag kan nog rätt mycket ändå, i alla fall om man jämför. Men jag är långt ifrån fullärd och vet att jag verkligen borde se över även allt detta. Får man extra tid i livet för att göra såna lite tråkiga saker? Det känns inte som det är något man vill lägga fritid på men ändå där bak i huvudet maler det att det verkligen är något som jag borde göra. Som alla borde göra.

Vi fick frågan om vi hade öppnat de orangefärgade kuvertet och det hade vi nog - i alla fall alla som fått dem. Men när föreläsaren sen frågade hur många som hade läst och gått igenom det som stod då var det betydligt färre händer som åkte upp i luften. Visst jag har läst men jag kom inte ihåg vad det stod -bara att jag konstaterade att det kommer att bli jobbigt att vara pensionär. Speciellt om tiderna är som nu - finansiell kris i världen. Men pensionssparande är långsiktigt säger de ju hela tiden.

Väl hemma har jag i alla fall lagt fram mitt kuvert och pappren att fylla i till Collectum och göra omval och tillval och allt vad det heter. Lovar mig själv att göra det någon dag när det är trist väder ute och jag är ledig. Och som väder och så varit på sistone så är det väl på lördag jag får göra detta... Kul helg att se fram emot, NOT! Fast å andra sidan så kanske det kan rädda mig från att om tjugo år eller så vara tvungen att äta blodpudding var och varannan dag - blä!

Alla hjärtans dag

En dag som väcker eftertanke. Alla dessa dagar jag måste förbi och det kommer flera nu inom kort. De duggar tätt...

Just denna dag har jag faktiskt bokat sen en tid att åka in till stan och möta upp en av mina bästa vänninor för en dag på stan i all enkelhet. När vi bestämde denna dag hade ingen av oss en tanke på att det var Valentines Day och för oss blev det en härlig dag tillsammans. En fika när vi mötte upp - på Kulturhusets Cafe Panomrama. Många år sen jag var där sist men glatt upptäckte jag att de fortfarnade serverade Chai Tea. Helt otroligt men det var precis så gott som jag minns det när jag var där och drack det första gången våren 1988. Det var nog visserligen dyrare - 35 kr - men man fick ta påtår och det var verkligen värt vart enda öre. Underbart!

Vi valde Kulturhuset så att vi även kunde kolla in tidningen i läsavdelningen - det visade sig numera var flera internet-cafe datorer så vi fick surfa. Nå väl vi var ute efter något kulturellt hade vi sagt. Ingen shopping denna dag. Hmm, det kändes konstigt ingen shopping i stan när vi åkt dit av egen fri vilja... Men det var ok med den tanken snabbt. Jaha, skroll skroll vad ska vi hitta på... Inte så mycket på gång i Stockholm en halv mulen lördag i februari. Vi fastnade i alla fall för Vårsalongen 2009 på Liljevalchs och tog en promenad ur till Djurgården.

Passade perfekt för då gick vi även in i minneslunden på Galärvarvskyrkogården och tände ett ljus och skickade många varma tankar till min älskade Peter. Denna dag snöade det lite när vi var där så nu har jag snart varit där i alla väder snart.

Vårsalongen 2009 var det många år sen jag besökte. Jag tyckte den var rätt dyster och förundrades över vad många nya konstnärer som måste ha så mycket ångest och dysterhet inom sig. Mycket var rätt tungt och "svart". Spontant kändes det också som väldigt barnslig konst i många fall. Det fanns dock några guldkorn och det festliga var att när jag kollade i Butiken sen efteråt så var de guldkorn jag hittat sålda medan många av de "tunga" alstren inte var det. Jag tolkar det att det är glad konst som de flesta gillar och vill ha hemma hos sig.

Lite mat i magen på Lilla Kafét mitt emot Cirkus blev det sen. Och en flaska rött vin till så där på lördagseftermiddagen. En massa surr om livet där vi är nu och livet som har varit med alla roliga, busiga och tokiga saker vi varit med om sen gymnasietiden. Sammanfattningsvis konstaterade vi att vi har det bra och att vi faktiskt är rätt nöjda. Visst Ups & Downs har vi och alla andra också.

Hemgång och sen kunde jag landa en stund i soffan - det behövdes efter en halv flaska vin så där helt plötsligt på lördagseftermiddagen. Lite härlig och barnslig känsla att kunna "busa" med det och skratta och ha det underbart roligt i all enkelhet.

Kan inte låta bli att citera från en dvd - som jag nämt tidigare i ett blogginlägg - som avslutning:
"You can't let rely on other people to make you happy."
och
"We all fall to the floor at some point. It's how you pick yourself up that is the real challange, isn't it?"

Plötsligt händer det...

På planet hem från Frankrike förra veckan så såg mina söner en annons om att Madonna kommer till Sverige - till Ullevi närmare bestämt. Hur hade jag kunnat missa det? Nå ja, det var ju inte försent för att få fatt i biljetterna tänkte jag då eftersom de inte skulle släppas förren den 9 februari och dit var det ju långt. I alla fall när vi satt på planet förra helgen.

Vips så försvann veckan och mina smidda planer på hur jag skulle få fatt i biljetter och vart man kunde tänkas bo och hur jag skulle ta mig ner till Götet hade alla försvunnit i veckans ekorrhjul. Lördag och ännu mer annonser och det skrevs om hur svårt det skulle bli att få biljetter och hur orättvist de fördelat biljetterna till the Boss. Systemet funkade inte och det lät som livet inte var annat än orättvist. I alla fall för dem som ville ha konsertbiljetter till "de stora artisterna". Den här gången var det faktiskt inte biljetterna till Bossen som lockade utan de till Madonna. Förra våren/början på sommaren sa Peter och jag att det är klart vi ska se Madonna, vi drar till Köpenhamn eller Berlin eller vart hon nu tänkte ta sig i Europa. För Sverige hade hon ratat förra året. Skälet var att Sverige var en omväg... Men det kom husförsäljningar, lägenhetsköp och en massa kaos ivägen för det. Så nu hade jag verkligen bestämt mig - jag SKA se Madonna. Hon har inte varit i Sverige sen 1990 och en större artist får man ju faktist leta efter.

Så i morse 8.52 tar jag mig in på internet för att i alla fall testa - går det att få biljetter. Mot alla odds om jag tolkade tidningarna korrekt. Inte många, av alla de som vill ha biljetter, skulle ha fått tag i en när släppet gjorts och det gått några timmar. Så stod det på de flesta sidorna på nätet och i papperstidningarna. Och döm om min förvåning jag blir köad - precis som man förr blev i ställd i telefonkö när man ringde Svalan för att boka biljetter - det var på den tiden som Åkersberga gick som landsort och vi hade eget riktnummer 0764-. Så där satt jag i video möte och samtidigt hade ett helt annat fönster öppet med "du behåller din plats i kön och kommer automatiskt att bli framsläppt när det är din tur". Livrädd att tappa min plats - vågade knappt växla fönster. Så plötsligt händer det - ca 10.20 - jag kom in och skulle välja biljetter/plats. 5 ynka minuter har man på sig, det går inte att fundera det är bara handling som gäller. Måste ha tag i kompisarna som ska med - var är mobilen? duger platserna? ska jag ta dem? ska jag chansa på att backa för att se om det finns andra bättre lediga platser?

Snabba beslut: Ta biljetterna!
Va sjutton det är ju inte varje dag man får chansen att få fatt i biljetter till något som jag tidigare imorse ansåg som helt kört.

Bekräftar biljett valet och betalar, sparar och skriver ut mina biljetter. Och sen bryter en smått glädje fnatt ut, skuttar ut ur rummet, ringer kompisarna igen. Fattar ni vi ska se Madonna i Götet den 9/8! Detta måste hela världen få veta - plötsligt händer det - och otroligt vad härligt det är att vara så här glad!

Önskar att alla mina vänner tar sig för och gör saker som de vill göra/uppleva.
Om ni tror på det ni verkligen vill ska hända då kommer det att hända.

Livet är i mångt och mycket självuppfyllande. Inte alltid men väldigt ofta stämmer det att om du tänker positivt så blir allt mycket lättare och i slutet bättre. Och att vara nöjd är en helt underbar känsla.

Serre Che...

Säger bara en sak... - Vilket paradis!!

Jag visste det redan eftersom jag var där redan 2001, men jag hade glömt HUR BRA det verkligen var.

Bilden är från Pic de l´Yret 2830 m över havet.

Flyget ner var som vanligt när man flyger, lika så transfern fast med ett undantag - från Turin tog det bara 1,5 h upp till Serre Chevalier. Väl framme vid vårt hotell La Maison du Bez fick vi så första överraskningen. Tina (ägarinnan av hotellet) bjöd på varm mat underbart tillagat. Det var ett lyft från flygets kalla tallrik. Så där lagom mätta så var det dags att krypa till kojs - urmysiga rum i detta gamla renoverade franska hus uppe i byn La Bez i Villeneuve.

Vaknade nästa morgon och det är ju inte utan man är lite nyfiken vad det skulle visa sig vara för väder - men Serre Che som är känt för sina många soldagar per år (300 st) gjorde oss inte besvikna denna morgon. Vad vi också fick veta på kvällen i bussen upp var att det snöat i två dagar och ca 1 (en) meter nysnö fanns för oss att ta för oss av.

Frukostbuffé också den väldigt väl tilltagen för alla smaker och för skidåkare - alltså inklusive gröt. Vi insåg redan denna första morgon att maten kommer vi inte att behöva fundera över den kommer att vara SUPER! Och det var den också hela veckan. Förrätt, varmrätt och efterrätt varje dag. Inte massor med mat men underbart upplagt och utsökt tillagat och så kunde man faktiskt gå och lägga sig så där lagom mätt och inte proppmätt som man lätt äter sig om man håller sig till pasta.

Nåväl upp i backen och målet var förstås att nå toppen! Man vet ju inte vilket väder det är nästa dag... Så första målet var l'Eychauda 2659m över havet. Här står killarna och laddar för att åka lössnö ner för den svarta pisten. Vilken vy, vilken dag och vilken SKIDÅKNING. Den här första dagen tror jag killarna åkte lössnö hela dagen utom sista biten tillbaka ner till hotellet.

Detta är livet! Det är bara att njuta av varje ögonblick, vilket vi gjorde hela tiden. Detta var en semester för hela kroppen och själen.

Tillbaka på hotellet och efter den obligatoriska ölen - för lillebror blev det Coke - på After Ski så tuckade vi in en stund innan det var dags för middagen. Middagen serverades varje dag kl 20.00! Efter maten somnade vi helt uttröttade, man får väl lov att säga att snön suger - fast på krafterna och inte på något annat sätt.

Killarnas farmor och farfar hade bokat samma resa som oss - helt oberoende av varandra gjorde vi detta i november. Vi fick en härlig semesterresa med mycket skidåkning tillsammans och trevliga middagar ihop. Efter 5,5 dags sol och 1,5 dags lite "sämre sikt väder" så kan i alla fall inte jag vara annat än nöjd! Och knappt en vindpust heller inte ens på topparna - tänk det är inte varje januari man får uppleva att äta lunch i solen utan vind på över 2800 meters höjd och inte frysa trots att det är ca -8 grader.

En sak som jag skrev i Tinas gästbok var "Vi kommer tillbaka" och det är något som jag absolut tänker göra!

Äntligen lite riktig vinter

Fast det fick jag åka 120 mil norrut för att få. Ohh vad skönt att vara i Kiruna. Ja det kanske inte verkar helt normalt att skriva så eftersom Kiruna = jobb för mig. Men nu var det ju inte riktigt det jag menade. Det som är skönt är att få åka ifrån ett regnblaskigt Stockholm igår kväll - med halka kan jag tänka mig kom som ett brev på posten senare på kvällen. Men då satt jag på ett plan norrut och landade mitt i natten i ett snötäckt landskap. Inte jättekallt utan lite lagom så där. Torr kyla och vitt, vitt, vitt vartåt jag än tittade. Stannar när jag kommer ner på "plattan" - inte Sergelstorg då - drar ett djupt andetag och bara känner lugnet komma. Det är härligt lugnt här men jag tror inte jag skulle kunna bo här det är för mörkt under för lång tid av året.

Inget incheckat bagage denna gång så det är bara att hämta hyrbilen. En kollega ska åka med ut till "basen" och lagom när jag hämtat bilen så har hon fått sitt bagage. Det är ju inte så stort på Kiruna flygplats. Ut och känna på bilen, en Audi. Alla bilar är olika och det känns alltid tryggt att kolla in lite reglage innan jag lägger i växeln och kör iväg. Audi är kul att köra, Det får mig att minnas massa roliga saker eftersom Peter hade bilen som sitt andra hem och många roliga saker har vi avhandlat i hans Audi. Faktiskt mest glada tankar som kommer och det känns bra. Måste vara lugnet tänker jag då. Ett djup andetag och i med backen och sen i med växeln och "full fart" rakt ut i skogen. Endast renarna är vakna denna tid på dygnet här ute i skogen. Vi såg, med betoning på såg, endast tre stycken renar. Det finns inte en chans för en inbiten stockholmare som jag att upptäcka alla de som gömmer sig. Vi såg en som låg i kanten och två som stod och stirrade på den liggande renen från andra sidan. Det är som är bra med dessa dumma djur om de jämförs med rådjur är att det bara fortsätter att stå på samma plats fast den kommer en bil. Men försiktighet måste ändå råda, det är ju djur...

En dags jobb och som alltid här uppe i ett betydligt lugnare tempo och stämningen är god. Maten är kalas och på em unnar vi oss en hembakt STOR drömtårts bit med mycket äkta smörkräm - vi delar den i alla fall på två för att kunna ha ett litet bättre samvete. Jag tänker att det är allt tur att jag inte jobbar här uppe oftare för då skulle nog midjemåttet förändras - och inte bli smalare precis.

Trött efter den sena natten så jag tog det lugnt på rummet och vilade och kollade handboll och bandy - Sverige vann i båda sporterna ikväll! Glömde beställa mat och hade ingen ork att åka 45km för att äta och sen lika långt tillbaka så det blev en macka till middag. Men jag jag var fortfarande mätt från den goda lunchen och drömtårtan till fikat så det var nog helt ok att bara ta en macka till middag. Så är det här - 45km för att äta det är ingenting, det bara gör man. Det har tom hänt att veckofikat är glömt och att den personen som skulle bakat åker in till Kiruna för att köpa fikabröd till em. Ta den med er... vilken stockholmare skulle åka 90km för en glömd bulle. Jag vågar säga att i Stockholm hade 100% sagt "glöm bullen idag" jag tar den med mig i nästa vecka istället. Fast å andra sidan hade vi ju haft lite närmare till konditoriet i Stockholm...

Funderar ett slag på hur det skulle vara att bo här - med tanke på att det finns en vilja för lillebror att gå Rymdgymnasiet här. Skulle han trivas? Skulle han också känna lugnet och kunna vara i det? Tonåringar har ju ett annat tempo och perspektiv på livet än än en annan. Hur skulle det funka med hans idrottsintresse - finns det fotboll här uppe? Knasiga tankar men det måste ju finnas de åker ju till Piteå för fotbollsturneringar så nog måste det finnas ett fotbollslag. Hmmm måste kolla det, nu börjar jag låta som en amerikan - kan ingenting om sin omvärld. Förlåt generaliseringen, men det är ju bra om man kan driva lite med sig själv ibland också.

Avsaknaden av vintern = TV-tittande

Jag längtar efter lite "riktig vinter". Hur konstigt låter det egentligen? Men det är härligt när det knarrar så där under fötterna när man går, helst ska det ju var mitt på dagen också med sol så det verkligen gnistar i snön. Men inte i år, inte än... Jag önskar inte -20 utan vill bara ha så där lite lagom kyla. Grå vädret gör ju att man blir slöare och tröttare än någonsin. Det är så lätt att inte ha lust till saker som egentligen är roliga och så fastnar man i TV-soffan i bruset av diverse TVprogram.

Behöver solljuset för att orka och för att hämta energi!

Hamnade framför TVn härom kvällen när Dokument Inifrån sände ett program som hette Livspusslet. Mycket intressant, går att se på svt webb för den som vill. Det återkom en liten hamster i som sprang i ett hjul i programmet - det berömda ekorrhjulet?! Vi försöker verkligen att lägga våra respektive livspussel - det är inte lätt och pusselbitarna tenderar att hela tiden ändra form. I alla fall mina pusselbitar och jag som fått höra att jag är fyrkantig emellanåt. Fast de kanske inte har med varandra att göra...

Jag har reflekterat förrut, började för bra länge sen men det har ökat i intensitet. Varför springer jag i ekorrhjulet? Eller snarare varför trillar jag in i ekorrhjulet - har det en himla magnet eller? Är det verkligen bara det här jag vill ha ut av mina dagar på jordklotet? De allra flesta av oss inser ju att varje val är vårt alldeles egna. Det gör mig tossig emellanåt att jag måste göra så himla många val. Vad skönt det skulle vara om någon annan bestämde - i alla fall ibland. Fast det skulle jag inte gilla för det är ju mitt liv... Hmmmm det är inte alltid lätt. Det är ju så att livet inte är lätt och vore det det skulle det ju säkert kännas tråkigt och trist. Aldrig nöjd tänker ni nu, men så är det inte. Det är nog bara så att just idag känner jag att jag har behov av att få vara en gnällspik. Men för att inte tråka ut så behåller jag resten av "gnällandet" för mig själv.


Så jag avslutar istället med att skicka med en röd ros till alla änglar där ute - och det är ni som är mina änglar och hjältar. Ni som, precis som jag, gör alla val varje dag. Och ni gör säkerligen massor med val med sund eftertanke och med goda avsikter.

Gör ditt bästa och var nöjd med det - för det är ju faktiskt det bästa du kan göra precis just nu!

Wow, otroligt hur trött man kan vara...

Tänka sig att man är helt slut efter tre dagars jobb. Back to reality! Nu gäller det bara att kunna stå emot och vägra ramla in i ekorrhjulet igen. Tur att det var en lugn start så att man får två nya vilodagar och kan hämta hem krafter igen. Men nästa vecka smäller det - då är det full vecka som gäller och DET var det länge sen jag jobbade. I maj sist tror jag, med något undantag för någon vecka i höstas när "plikten" kallade. Värst är att det är "fullveckor" som gäller framöver. Illa, illa jag hade vant mig så vid att ha lediga onsdagar.

Det har varit helt underbart att vara "jullovsledig". Det var det länge sen jag var, många år sen tror jag. Eller förresten jag var det förra december också när jag tänker efter, fast det var i en annan tid i ett annat liv.

Visst man vänder på dygnet och blir dagvill emellanåt men vad gör väl det om man trivs med det. Det är ju inte nödvändigt att gå upp i ottan när det är svinkallt ute och fortfarande mörkt. I det läget lockar det mer att ligga kvar under täcket i värmen, kliva upp lite senare, äta frukost i lugn och ro och sen gå ut i det fina vädret. Ja för det har ju faktiskt varit väldigt många fina dagar på detta jullov. Så är det att vara ett nattdjur - tur att jag har tonårs söner som är lika sin mamma...

Många har varit krassliga dessa lediga dagar men jag har klarat mig. Så visst, jag har saknat mina promenadkompisar men å andra sidan så kan jag väl erkänna att det ibland är rätt skönt att promenera själv. Ungefär som när jag springer och får rensa hjärnan från det mesta/flesta och de allra dumaste tankarna. Och ibland t.o.m. lösa lite för mig världsliga problem för dagen. Men några promenader har jag haft sällskap och de har varit roligt och mycket uppskattat.

Nu ska jag ta mig en riktigt härlig helg! Jag hoppas på sol för att kunna gå ut och ladda med naturligt d-vitamin och bara få njuta. Det som var tänkt blir inte av så då får vi se vad livet har för annat i beredskap istället. Jag om någon borde ju ha lärt mig att det inte blir som man tänkt sig, men icke. Fast en sak har jag lärt mig, det är bara att fånga det som sker och göra det bästa av det - för annars skulle i alla fall jag gå under. Tänk om man skulle gräva ner sig varje gång det inte blir som man tänkt sig... Huh, vill inte ens tänka var man skulle stå då i livet.

Kallt, kallt, kallt - stockholmskallt

Lite, lite snö har det kommit och med den kylan. "Friskt och skönt" hejade jag på mina tonårsgrabbar för att få med dem på en promenad i solskenet. Vilket de heller inte hade något emot. Men väl ute insåg vi alla tre att det faktiskt var rätt kallt idag. Man är inte van vid kylan, det har ju varit lugnt på den fronten än så länge i vinter.

Stela som tre pinnar nådde vi så centrum och affären efter att ha gått långa vägen runt hela berget, ca 30 minuters promenad. Vi insåg ungefär halvvägs att det hade varit bra med skidbyxorna vi just köpt och grabbarna var tacksamma att de i alla fall satt på sig de nya skidhandskarna. De blev i alla fall testade och vi vet att de kommer att hålla värmen i Franska alperna lite senare i vinter.

I affären plockade vi på oss det som vi behöver för de sista lediga dagarna på det här jullovet. Vi vill inte tvingas gå ut på några dagar om vi inte absolut måste. Det var vi överens om när vi stod där i affären. Inte ut i kylan igen frivilligt just nu. Tids nog vet vi ju alla att vi måste den vägen vandra. Jag på onsdag när jag ska börja jobba igen och grabbarna på torsdag när plugget börjar igen. Det är tur att det inte är så länge tills man är ledig igen.

Väl hemma igen och värmen började återkomma i tårna och benen - det var de som tog mest stryk - och magarna är försedda med mat så ska jag nog ta en av mina fyra böcker som jag påbörjat och fortsätta några kapitel framåt. Det är underbart att kunna fokusera och läsa igen - det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Varken att inte kunna fokusera men heller inte att det skulle kännas SÅ bra att kunna hitta ord igen. Tänk vad fattig den är som inte kan läsa och skriva. Det betyder mycket - i alla fall för mig - att kunna få uttrycka mig i ord. Det är många saker man upptäcker om sig själv bara man stannar till och lyssnar på sig själv och det som känns bra.
"Carpe Diem"