Till minne av min älskade Peter

Vi beslutade oss för att åka tillbaka till Grekland för att var där den 12 juni och försöka hitta vår väg att värma och få näring till våra minnen av Peter. Resan bestämde vi redan i april och nu var det dags. Den stora frågan var hur skulle det kännas?

Vi packade väskorna dagarna efter studentfirandet och söndagkväll tog vi bilen ut till ARN för att sen åka till Agia Pelagia, Kreta, en vecka. Efter den kalla "studentdagen" fick vi värme direkt när vi landade på Kreta då det var ca 28 grader trots att klockan var närmare 24.

Sol och bad och riktigt lata dagar med härligt stora munkar till "lunch" på stranden.

Ibland är det nyttigt att vara onyttig. Eller i alla fall kan man ju inbilla sig själv det.

Vi läste böcker, spelade yatzy och kort, åt och drack gott dock är det INTE billigt med Euro. Småshoppade lite, promenerade för att se om vi kände igen oss från när vi var där för 13 år sen. Jag såg vårt gamla hotell från bussen på väg ner i byn men när vi skulle hitta dit gjorde vi det inte så mycket hade både vägar och bebyggelse förändrats sen sist. Men Agia Pelagia är en riktig pärla. Inga bilar nere vid stranden - bara ett fåtal transporter får köra ner i byn till stranden. Parkeringarna finns utan för byn, men att sen gå ner till stranden tar några minuter bara. Så det är inga direkta avstånd.

Tyvärr ingen Samari-utflykt, jag som SÅ gärna velat gå i ravinen. Vi var helt enkelt i fel ände på Kreta, bussen till ravinen hade tagit ca 3 timmar - enkel väg - och sen tar själva vandringen ca 7 timmar. Totalt skulle vi ha behövt ca 14 timmar för detta och den guidade turen startade redan kl 4 på morgonen och det var inte dessa tre svenskar beredda att kliva upp för att göra. En annan gång sa vi. För vi har inte åkt till Grekland för sista gången.

Naturligtvis ville killarna åka "Rings" så det var sagt och gjort. Men jag hoppade detta år och tur var väl det som han körde båten - Extreme - jo tack det lutade så jag knappt kunde fotografera men några bilder blev det.

Fredagen den 12e gick vi ut till en klippa vi tittat ut i förväg och kastade rosor i Medelhavet, höll händer och bara fanns i närheten av Peter i oss själva. Tårarna fick rinna fritt tills de tog slut sen blev det stora kramen för alla. Hjärtat fann lite frid när de lösa ändarna från förra året kunde knytas ihop. Med lite distans nu hemma i gamla Svedala igen så var det helt rätt att vi åkte. Och som ungdomarna skriver R.I.P. älskade Peter.

Jag saknar dig älskade Peter. Så otroligt mycket men att vara nere i Grekland där jag ändå har en härligt god bild av dig som lycklig innanför mina ögonlock kändes helt rätt. Gav mig värme i hela själen och en liten bit till av såret har fått näring till att börja läka. Sår läker men ärr kommer alltid att finnas...