Hornsgatan upp

Så vänder vägen från Högalid och Hornsgatan upp mot Krukis (Krukmakargatan för er som inte vet...) och ner till "Zinken".

Som sagt allt var så stort förr. För er som inte vet så går Hornsgatan uppåt från Högalid fram till en liten puckel just där det finns en trappa upp till Hornsbrinken för att komma upp på toppen av Krukmakargatan. Ungefär halvvägs mellan tobaksaffären och trappan finns en stor port in i berget. Den porten leder in till skyddsrummen och då när jag var liten var verkligen den central. Jag fick lära mig att när sirenen ljuder och Sverige blir ansatta från luften så skulle man ta sig dit helst snabbare än snabbast. Till saken hör att då i mitten/slutet på 60-talet så testades dessa sirener fortfarande varje första måndag kl 15 varje månad. Och varje gång, jag menar verkligen varje gång så var jag på språng till den stora porten i berget. Ryssarna anföll ju var det någon som lärt mig. Denna någon minns jag inte identiteten på men starkt intryck hade den personen i alla fall. Nu 40 år senare när jag sitter mitt emot den och spanar lite lojt i sommaren så kan jag fortfarande känna känsla och det var ju tur att inga sirener testades denna lördag för jag lovar jag hade garanterat varit först framme vid porten och ingen runt om mig hade fattat ett dryft.


Framme vid trappan så ser jag att i hörnan finns fortfarande fotoaffären där mina föräldrar tog sina bröllopsfoton kvar. Ja några bilder på dem blev det men det var nog inte många där jag inte klämt in mig. Jag måste haft en sida då som jag inte har nu, den att gilla att stå i centrum och att vara en riktig linslus. Som jag minns det så finns det inte många bilder på bara mina föräldrar men däremot en hel del på bara mig. Hur kunde det hända!






Trappan upp, den var heller inte så lång och brant som jag minns den, så ser man baksidan av Krukmakargatan och taken på husen. Taken vi tog oss ut på, ja jag vet ingen tror oss men det var faktiskt så. Vi ställde upp dörren till tvättstugan - som då låg på vinden - och smet upp senare när ingen såg oss. Vi var nog riktiga busfrön när jag tänker efter. Anders hette min bundsförvant och hans storebror Pelle men han var mycket äldre och spelade mest trummor, men i bland var även han med på våra äventyr.

Tyvärr gick det inte att komma in genom någon port så inga bilder kunde tas på innergården där vi bodde i 48an. På denna innergård lärde jag mig cykla för så är det att vara stadsbarn man kan inte lära sig cykla på gatan precis. Först bodde vi i en 2a, 1 tr ög - mörkt minns jag att det var men ändå inte. Många minnen där trots att jag inte kan ha varit gammal när mamma och jag sen flyttade till en liten 1a, med kokvrå precis innanför dörren,  i gathuset (tror det var 3tr upp) och mormor och morfar flyttade till en större lägenhet i gathuset 2tr upp med en fantastiskt vacker turkos kakelugn i vardagsrummet - en av mina favoritfärger det är väl därför det minnet etsat sig fast i minnet.



Nå ja ner i backen precis vid ingången till Zinkendamms IP, Zinken, låg kiosken kvar dock med ett helt annat utseende än förr och de sålde mer än bara Aftonbladet och snus och sura tefat, dock inhandlades inget denna gång. Inne på Zinken var det nog bara muren längs med Krukmakargatan som var sig lik, ny plan, ny läktare och den gamla med nytt tak - eller i alla fall större tak än jag minns det. Där på andra sidan där man fick gå in och få hjälp med att "snöra" på sig sina tvåmedarsskridskor av dessa omklädningsrum fanns inget kvar. Men minnet från första trevande försöken med "tvåmedars" och med någon hemsk hjälmliknande sak runt huvudet som min morbror haft när han spelade hockey, det finns kvar.

Mer kommer om Tanto och resten av promenaden ner för Hornsgatan och ända ner till Slussen, så en del till att läsa om blir det nog. Väl mött igen!