Pension - hur länge som helst tills dess

Ibland undrar man vad det är man anmäler sig till. Denna gång kom undran till mig när jag tittade i min kalender och såg att det stod Alecta-kväll i Stockholm kl 18 idag.
Huh, låter tungt, trist och framför allt så länge tills pension...

Först tänkte jag avanmäla mig men så tänkte jag på den stackars föreläsaren som säkert skulle komma att få många avanmälningar och hur kul skulle det vara om det var jag som skulle hålla i något och så hoppar alla av i sista stund. Så kan man ju inte göra, så det var bara att stå sitt kast och knalla iväg efter jobbet.

Det var ungefär hälften som inte kom. Föreläsaren uppskattade oss till 40 knappt och det hade kommit över 70 anmälningar. Men hon var lika glad för det och tyckte bara synd om de som inte lyckades komma dit för att få lite matnyttig information.

Satt och lyssnade och lärde och samtidigt förundrades jag över hur mycket frågor alla hade. Jag tycker jag kan väldigt lite om pensioner. Bara en massa ord som figurerar men när jag satt där insåg jag att jag kan nog rätt mycket ändå, i alla fall om man jämför. Men jag är långt ifrån fullärd och vet att jag verkligen borde se över även allt detta. Får man extra tid i livet för att göra såna lite tråkiga saker? Det känns inte som det är något man vill lägga fritid på men ändå där bak i huvudet maler det att det verkligen är något som jag borde göra. Som alla borde göra.

Vi fick frågan om vi hade öppnat de orangefärgade kuvertet och det hade vi nog - i alla fall alla som fått dem. Men när föreläsaren sen frågade hur många som hade läst och gått igenom det som stod då var det betydligt färre händer som åkte upp i luften. Visst jag har läst men jag kom inte ihåg vad det stod -bara att jag konstaterade att det kommer att bli jobbigt att vara pensionär. Speciellt om tiderna är som nu - finansiell kris i världen. Men pensionssparande är långsiktigt säger de ju hela tiden.

Väl hemma har jag i alla fall lagt fram mitt kuvert och pappren att fylla i till Collectum och göra omval och tillval och allt vad det heter. Lovar mig själv att göra det någon dag när det är trist väder ute och jag är ledig. Och som väder och så varit på sistone så är det väl på lördag jag får göra detta... Kul helg att se fram emot, NOT! Fast å andra sidan så kanske det kan rädda mig från att om tjugo år eller så vara tvungen att äta blodpudding var och varannan dag - blä!

Alla hjärtans dag

En dag som väcker eftertanke. Alla dessa dagar jag måste förbi och det kommer flera nu inom kort. De duggar tätt...

Just denna dag har jag faktiskt bokat sen en tid att åka in till stan och möta upp en av mina bästa vänninor för en dag på stan i all enkelhet. När vi bestämde denna dag hade ingen av oss en tanke på att det var Valentines Day och för oss blev det en härlig dag tillsammans. En fika när vi mötte upp - på Kulturhusets Cafe Panomrama. Många år sen jag var där sist men glatt upptäckte jag att de fortfarnade serverade Chai Tea. Helt otroligt men det var precis så gott som jag minns det när jag var där och drack det första gången våren 1988. Det var nog visserligen dyrare - 35 kr - men man fick ta påtår och det var verkligen värt vart enda öre. Underbart!

Vi valde Kulturhuset så att vi även kunde kolla in tidningen i läsavdelningen - det visade sig numera var flera internet-cafe datorer så vi fick surfa. Nå väl vi var ute efter något kulturellt hade vi sagt. Ingen shopping denna dag. Hmm, det kändes konstigt ingen shopping i stan när vi åkt dit av egen fri vilja... Men det var ok med den tanken snabbt. Jaha, skroll skroll vad ska vi hitta på... Inte så mycket på gång i Stockholm en halv mulen lördag i februari. Vi fastnade i alla fall för Vårsalongen 2009 på Liljevalchs och tog en promenad ur till Djurgården.

Passade perfekt för då gick vi även in i minneslunden på Galärvarvskyrkogården och tände ett ljus och skickade många varma tankar till min älskade Peter. Denna dag snöade det lite när vi var där så nu har jag snart varit där i alla väder snart.

Vårsalongen 2009 var det många år sen jag besökte. Jag tyckte den var rätt dyster och förundrades över vad många nya konstnärer som måste ha så mycket ångest och dysterhet inom sig. Mycket var rätt tungt och "svart". Spontant kändes det också som väldigt barnslig konst i många fall. Det fanns dock några guldkorn och det festliga var att när jag kollade i Butiken sen efteråt så var de guldkorn jag hittat sålda medan många av de "tunga" alstren inte var det. Jag tolkar det att det är glad konst som de flesta gillar och vill ha hemma hos sig.

Lite mat i magen på Lilla Kafét mitt emot Cirkus blev det sen. Och en flaska rött vin till så där på lördagseftermiddagen. En massa surr om livet där vi är nu och livet som har varit med alla roliga, busiga och tokiga saker vi varit med om sen gymnasietiden. Sammanfattningsvis konstaterade vi att vi har det bra och att vi faktiskt är rätt nöjda. Visst Ups & Downs har vi och alla andra också.

Hemgång och sen kunde jag landa en stund i soffan - det behövdes efter en halv flaska vin så där helt plötsligt på lördagseftermiddagen. Lite härlig och barnslig känsla att kunna "busa" med det och skratta och ha det underbart roligt i all enkelhet.

Kan inte låta bli att citera från en dvd - som jag nämt tidigare i ett blogginlägg - som avslutning:
"You can't let rely on other people to make you happy."
och
"We all fall to the floor at some point. It's how you pick yourself up that is the real challange, isn't it?"

Plötsligt händer det...

På planet hem från Frankrike förra veckan så såg mina söner en annons om att Madonna kommer till Sverige - till Ullevi närmare bestämt. Hur hade jag kunnat missa det? Nå ja, det var ju inte försent för att få fatt i biljetterna tänkte jag då eftersom de inte skulle släppas förren den 9 februari och dit var det ju långt. I alla fall när vi satt på planet förra helgen.

Vips så försvann veckan och mina smidda planer på hur jag skulle få fatt i biljetter och vart man kunde tänkas bo och hur jag skulle ta mig ner till Götet hade alla försvunnit i veckans ekorrhjul. Lördag och ännu mer annonser och det skrevs om hur svårt det skulle bli att få biljetter och hur orättvist de fördelat biljetterna till the Boss. Systemet funkade inte och det lät som livet inte var annat än orättvist. I alla fall för dem som ville ha konsertbiljetter till "de stora artisterna". Den här gången var det faktiskt inte biljetterna till Bossen som lockade utan de till Madonna. Förra våren/början på sommaren sa Peter och jag att det är klart vi ska se Madonna, vi drar till Köpenhamn eller Berlin eller vart hon nu tänkte ta sig i Europa. För Sverige hade hon ratat förra året. Skälet var att Sverige var en omväg... Men det kom husförsäljningar, lägenhetsköp och en massa kaos ivägen för det. Så nu hade jag verkligen bestämt mig - jag SKA se Madonna. Hon har inte varit i Sverige sen 1990 och en större artist får man ju faktist leta efter.

Så i morse 8.52 tar jag mig in på internet för att i alla fall testa - går det att få biljetter. Mot alla odds om jag tolkade tidningarna korrekt. Inte många, av alla de som vill ha biljetter, skulle ha fått tag i en när släppet gjorts och det gått några timmar. Så stod det på de flesta sidorna på nätet och i papperstidningarna. Och döm om min förvåning jag blir köad - precis som man förr blev i ställd i telefonkö när man ringde Svalan för att boka biljetter - det var på den tiden som Åkersberga gick som landsort och vi hade eget riktnummer 0764-. Så där satt jag i video möte och samtidigt hade ett helt annat fönster öppet med "du behåller din plats i kön och kommer automatiskt att bli framsläppt när det är din tur". Livrädd att tappa min plats - vågade knappt växla fönster. Så plötsligt händer det - ca 10.20 - jag kom in och skulle välja biljetter/plats. 5 ynka minuter har man på sig, det går inte att fundera det är bara handling som gäller. Måste ha tag i kompisarna som ska med - var är mobilen? duger platserna? ska jag ta dem? ska jag chansa på att backa för att se om det finns andra bättre lediga platser?

Snabba beslut: Ta biljetterna!
Va sjutton det är ju inte varje dag man får chansen att få fatt i biljetter till något som jag tidigare imorse ansåg som helt kört.

Bekräftar biljett valet och betalar, sparar och skriver ut mina biljetter. Och sen bryter en smått glädje fnatt ut, skuttar ut ur rummet, ringer kompisarna igen. Fattar ni vi ska se Madonna i Götet den 9/8! Detta måste hela världen få veta - plötsligt händer det - och otroligt vad härligt det är att vara så här glad!

Önskar att alla mina vänner tar sig för och gör saker som de vill göra/uppleva.
Om ni tror på det ni verkligen vill ska hända då kommer det att hända.

Livet är i mångt och mycket självuppfyllande. Inte alltid men väldigt ofta stämmer det att om du tänker positivt så blir allt mycket lättare och i slutet bättre. Och att vara nöjd är en helt underbar känsla.

Serre Che...

Säger bara en sak... - Vilket paradis!!

Jag visste det redan eftersom jag var där redan 2001, men jag hade glömt HUR BRA det verkligen var.

Bilden är från Pic de l´Yret 2830 m över havet.

Flyget ner var som vanligt när man flyger, lika så transfern fast med ett undantag - från Turin tog det bara 1,5 h upp till Serre Chevalier. Väl framme vid vårt hotell La Maison du Bez fick vi så första överraskningen. Tina (ägarinnan av hotellet) bjöd på varm mat underbart tillagat. Det var ett lyft från flygets kalla tallrik. Så där lagom mätta så var det dags att krypa till kojs - urmysiga rum i detta gamla renoverade franska hus uppe i byn La Bez i Villeneuve.

Vaknade nästa morgon och det är ju inte utan man är lite nyfiken vad det skulle visa sig vara för väder - men Serre Che som är känt för sina många soldagar per år (300 st) gjorde oss inte besvikna denna morgon. Vad vi också fick veta på kvällen i bussen upp var att det snöat i två dagar och ca 1 (en) meter nysnö fanns för oss att ta för oss av.

Frukostbuffé också den väldigt väl tilltagen för alla smaker och för skidåkare - alltså inklusive gröt. Vi insåg redan denna första morgon att maten kommer vi inte att behöva fundera över den kommer att vara SUPER! Och det var den också hela veckan. Förrätt, varmrätt och efterrätt varje dag. Inte massor med mat men underbart upplagt och utsökt tillagat och så kunde man faktiskt gå och lägga sig så där lagom mätt och inte proppmätt som man lätt äter sig om man håller sig till pasta.

Nåväl upp i backen och målet var förstås att nå toppen! Man vet ju inte vilket väder det är nästa dag... Så första målet var l'Eychauda 2659m över havet. Här står killarna och laddar för att åka lössnö ner för den svarta pisten. Vilken vy, vilken dag och vilken SKIDÅKNING. Den här första dagen tror jag killarna åkte lössnö hela dagen utom sista biten tillbaka ner till hotellet.

Detta är livet! Det är bara att njuta av varje ögonblick, vilket vi gjorde hela tiden. Detta var en semester för hela kroppen och själen.

Tillbaka på hotellet och efter den obligatoriska ölen - för lillebror blev det Coke - på After Ski så tuckade vi in en stund innan det var dags för middagen. Middagen serverades varje dag kl 20.00! Efter maten somnade vi helt uttröttade, man får väl lov att säga att snön suger - fast på krafterna och inte på något annat sätt.

Killarnas farmor och farfar hade bokat samma resa som oss - helt oberoende av varandra gjorde vi detta i november. Vi fick en härlig semesterresa med mycket skidåkning tillsammans och trevliga middagar ihop. Efter 5,5 dags sol och 1,5 dags lite "sämre sikt väder" så kan i alla fall inte jag vara annat än nöjd! Och knappt en vindpust heller inte ens på topparna - tänk det är inte varje januari man får uppleva att äta lunch i solen utan vind på över 2800 meters höjd och inte frysa trots att det är ca -8 grader.

En sak som jag skrev i Tinas gästbok var "Vi kommer tillbaka" och det är något som jag absolut tänker göra!