Något annat än det varit

Förr har jag alltid haft tur när jag springer lopp. Visst det har regnat innan men inte som denna gång. Hällregn sen i går känns det som. Det var många som tagit till sopsäckstricket idag innan start - själv hade jag med mig en engångscape som inhandlades när jag var på Ullevi och såg Madonna för några år sen. Det är skönt att hålla sig någorlunda torr innan starten så alla trick är bra.

Uppvärmningen på gräset i fållan var ok - jag hade tagit mig till en bra plats och det var inte upptrampat så t.o.m. skorna höll sig riktigt torra.

Att löpa asfalt och grus som det är runt Djurgården funkar jättebra som löpare och då är dagens väder helt ok. Men det var inte många i publiken i dag - inte alls som det brukar vara. Inte lika många glada hejarop som det brukar, inte riktigt lika många glada miner bland oss som sprang. Kändes som regnet fick oss att bita i hop och bara köra ner huvudet och komma i mål till medalj, banan och den välförtjänta ostkakan.

Apropå mål då... när man svänger upp mot målskynket och ska ut på gräset så har arrangörerna hält ut grovgrus och småsten och då går ett litet ljus upp - det kommer att vara söndertrampat efter målgången. Och ja det vara det, skorna hade som sagt klarat sig riktigt hyfsat men när kanske närmare 5000 par fötter passerat en gräsyta (fd) som är ca 15 m bred så kan ni ju tänka er. Det har vad jag hörde regnat 30 mm sen igår, vilket det stod någonstans att det motsvarar 30 liter vatten på en kvadratmeter så ni kan ju tänka er. Första tanken var att försöka trippa runt och gå där det var minst lerigt, men vad gör man det var ju precis lika lerigt överallt...

Mina löpardojjor och de strumpor jag hade idag kommer inte att bli sig lika igen - någonsin. Och som jag hörde någon säga på tunnelbanan - "Tur det är slut på säsongen nu så att man får köpa nya skor till våren."
Det går alltid att hitta positiva vinklingar!

Nu så

Nu är det bokat och klart för att jag kommer att ha en utställning på Galleri T i Gamla Stan i augusti 2013. Så boka in att ta er till Stockholm och Gamla Stan någon gång mellan den 16-22 augusti.

Keramiken är också inbokad och den kursen börjar den 6 september och kommer till att börja med att vara 10 ggr på hösten. Får se hur taggad och hur mycket jag hinner, sen vet jag inte redan nu om jag har lust att köra vidare även på våren. Det får tiden utvisa.

Mycket jobba som är både spännande och roligt men också pirrigt vet jag att det ligger framför mig i höst och vinter. Men tiden finns och framför allt lusten att skapa något. Så varför inte passa på att uppnå en dröm det året när man når mitten av något.

Det är ju en hel massa nytt och spännande som ska ske på jobbet också så det gäller att ladda batterierna på rätt sätt för att både ha roligt och prestera det bästa jag kan. En hobby som jag verkligen gillar och lite löpning så grejar sig nog det mesta.

Mot Tantolunden

Nu är det nästan skrattretande. När jag kommer fram till Tantolunden, där det en gång låg en kiosk och där vi alltid gick in i Tanto, finns en skylt som säger Zinkensdamm 0,3. Nu blir jag på allvar full i skratt - 300 meter var det alltså till Tanto hemifrån och jag skämtar inte när jag säger att jag tror att jag ojade mig varenda gång vi skulle gå dit. Även om det var för min skull för att åka pulka på vintern eller för att plocka kastanjer på  hösten. Mest roliga minnen här ifrån i alla fall även om själva promenaden dit alltid var en gissel.  Det enda negativa som jag har starkt minne av från Tanto är när jag blev jagad av en schäfer precis när jag lärt mig cykla. Jag trampade och trampade som en tok över gräskullarna men körde ju naturligtvis omkull, tur det var gräs att landa på men dessvärre en stor schäfer med en äcklig tunga hängande ut ur munnen över mig... Huh, gillar inte schäfrar än idag och det spelar ingen roll om någon säger "den är jättesnäll", jag gillar
dem INTE.

Tar en vända inne i Tanto och upp bland kolonilstugorna och försöker hitta "skyttegravarna" bland kullarna där men det enda jag hittar är en stor "hundgård" där de låg och dit in går jag inte frivilligt. Det är säkert ett bättre ställe där de som har hundar kan låta sina schäfrar springa i dag så de slipper jaga små värnlösa tjejer som just lärt sig cykla...


Tillbaka ut och förbi Mariaskolan igen - skolan där jag inte fick börja ett år tidigare för jag hade för mycket spring i benen. Jag kunde inte sitta still sas det. Jag minns faktiskt inte hur det var, jag vet bara att de hade ett väldigt spännande bläckhorn i min bänk den där dagen jag skulle prova på att gå i skolan och sitta i en bänk för första gången. Var de tvungna att ha såna spännande, nya saker som distraherar en nyfiken tjej när det gäller? Så det blev ingen skolstart hösten '68 utan jag fick vänta på mina årsbarn till '69 istället och då blev det skolstart ute i Nacka dit vi hunnit flytta då. Men det är en helt annan historia med många andra hyss. Det får vi se om jag får lust att skriva om sen, dock säkerligen inte fotografera för vem vill fota "Henkan" (Henriksdalsringen, Nacka).


Hornsgatan ner och nu börjar jag bli både hungrig och törstig och ska hela vägen ner till Slussen så jag passerar snabbt Hemköp som då när jag gick här som liten var Tempo. Bredvid ligger det numera en textilaffär där min morfar köpte en symaskin till min mormor som hon sen sydde stickiga rutiga ullbyxor till mig med. När jag sen står vid Hornsgatspuckeln och blickar bort mot Zinken så är det första gången som jag tänker - wow det är faktiskt ganska långt att gå från Slussen och hela vägen fram till Ringvägen även när man är vuxen och inte bara när man är ca 4 år och har tjuvåkt spårvagnen ner till Slussen men sen inte lyckas tjuvåka åt andra hållet och hem... Det var före högertrafiksomläggningen och jag var inte mer än 4 år och vad alla än säger så är det sant. Det var så lätt att nypa damen i kappan, precis som jag brukade med mormor, och gå på spårvagnen, men hem var det svårare varför minns jag inte. Om någon hann sakna mig, tja det vet inte jag. Ingen vuxen som fanns runt mig kring denna tid tror på mig när jag berättar detta, men som sagt det är deras problem inte mitt för jag vet sanningen!

Hornsgatan upp

Så vänder vägen från Högalid och Hornsgatan upp mot Krukis (Krukmakargatan för er som inte vet...) och ner till "Zinken".

Som sagt allt var så stort förr. För er som inte vet så går Hornsgatan uppåt från Högalid fram till en liten puckel just där det finns en trappa upp till Hornsbrinken för att komma upp på toppen av Krukmakargatan. Ungefär halvvägs mellan tobaksaffären och trappan finns en stor port in i berget. Den porten leder in till skyddsrummen och då när jag var liten var verkligen den central. Jag fick lära mig att när sirenen ljuder och Sverige blir ansatta från luften så skulle man ta sig dit helst snabbare än snabbast. Till saken hör att då i mitten/slutet på 60-talet så testades dessa sirener fortfarande varje första måndag kl 15 varje månad. Och varje gång, jag menar verkligen varje gång så var jag på språng till den stora porten i berget. Ryssarna anföll ju var det någon som lärt mig. Denna någon minns jag inte identiteten på men starkt intryck hade den personen i alla fall. Nu 40 år senare när jag sitter mitt emot den och spanar lite lojt i sommaren så kan jag fortfarande känna känsla och det var ju tur att inga sirener testades denna lördag för jag lovar jag hade garanterat varit först framme vid porten och ingen runt om mig hade fattat ett dryft.


Framme vid trappan så ser jag att i hörnan finns fortfarande fotoaffären där mina föräldrar tog sina bröllopsfoton kvar. Ja några bilder på dem blev det men det var nog inte många där jag inte klämt in mig. Jag måste haft en sida då som jag inte har nu, den att gilla att stå i centrum och att vara en riktig linslus. Som jag minns det så finns det inte många bilder på bara mina föräldrar men däremot en hel del på bara mig. Hur kunde det hända!






Trappan upp, den var heller inte så lång och brant som jag minns den, så ser man baksidan av Krukmakargatan och taken på husen. Taken vi tog oss ut på, ja jag vet ingen tror oss men det var faktiskt så. Vi ställde upp dörren till tvättstugan - som då låg på vinden - och smet upp senare när ingen såg oss. Vi var nog riktiga busfrön när jag tänker efter. Anders hette min bundsförvant och hans storebror Pelle men han var mycket äldre och spelade mest trummor, men i bland var även han med på våra äventyr.

Tyvärr gick det inte att komma in genom någon port så inga bilder kunde tas på innergården där vi bodde i 48an. På denna innergård lärde jag mig cykla för så är det att vara stadsbarn man kan inte lära sig cykla på gatan precis. Först bodde vi i en 2a, 1 tr ög - mörkt minns jag att det var men ändå inte. Många minnen där trots att jag inte kan ha varit gammal när mamma och jag sen flyttade till en liten 1a, med kokvrå precis innanför dörren,  i gathuset (tror det var 3tr upp) och mormor och morfar flyttade till en större lägenhet i gathuset 2tr upp med en fantastiskt vacker turkos kakelugn i vardagsrummet - en av mina favoritfärger det är väl därför det minnet etsat sig fast i minnet.



Nå ja ner i backen precis vid ingången till Zinkendamms IP, Zinken, låg kiosken kvar dock med ett helt annat utseende än förr och de sålde mer än bara Aftonbladet och snus och sura tefat, dock inhandlades inget denna gång. Inne på Zinken var det nog bara muren längs med Krukmakargatan som var sig lik, ny plan, ny läktare och den gamla med nytt tak - eller i alla fall större tak än jag minns det. Där på andra sidan där man fick gå in och få hjälp med att "snöra" på sig sina tvåmedarsskridskor av dessa omklädningsrum fanns inget kvar. Men minnet från första trevande försöken med "tvåmedars" och med någon hemsk hjälmliknande sak runt huvudet som min morbror haft när han spelade hockey, det finns kvar.

Mer kommer om Tanto och resten av promenaden ner för Hornsgatan och ända ner till Slussen, så en del till att läsa om blir det nog. Väl mött igen!

Vandring i mina barna-spår på Söder

Det är riktigt lustigt det här om att man säger att allt var så mycket större och längre när man var liten.

I dag började jag vandringen genom en tunnelbanetur till Hornstull och sen gick jag ner till Mälarvarvet, dit jag brukade få följa min morfar för länge sen. Det ligger nere på Långholmen och underligt nog så har jag inget minne av att ha vandrat på själva Långholmen när jag var liten men ändå när jag gick runt och vände och vred på bilder genom kameralinsen så visste jag att jag varit här förrut, och inte nyligen utan för länge sen. Om någon vill ha en lugn stund i stor-stán så ska ni absolut ta er till Långholmen. Om det dessutom är hett i stan så kan jag rekommendera det ännu mer. I skuggan var det verkligen svalt och skönt och vilket lugn och det är mitt i, mitt i.

Bilden är tagen där massor av små vägar och stigar möts, ett lugn utan like och dessutom knappt en människa i sikte. Vilken kontrast till Djurgården t.ex. där man knappt kan tänka över huvudtaget och att få en lugn stund mitt i juli är en total omöjlighet.

Vandringen gick sedan vidare från trappan nere på Södermälarstrand upp till Varvsgatan och fram till Högalidskyrkan - vill ju passera den kyrka vars församling jag är född i. Granne med kyrkan ligger fortfarande det förskräckligt fula huskomplexet, måste vara byggt under 60-talets miljonprojekt, vari min förskola låg. Det låg faktiskt kvar en förskola där jag gick. Där gjorde jag alla "hundra tusen" pärlplattor som jag släpade hem. Det pågick en massa renovering av husfasaden så tyvärr inga bilder därifrån.

Däremot kunde jag bara inte motstå att fotografera tobaksaffären i hörnan för där inköptes min första Tintin - Månen tur och retur del II - som tog många tittar och säkert många inköp av cigaretter (min mamma) innan jag lyckades tigga mig till albumet. Jag är säker på att det nästan ruinerade min mamma vid den tiden, men vad gör man inte för sina barn? Och om de är envisa, vilket val har man? I alla fall, det fick mig fast så inte nog med att jag älskade Kalle Anka från 3-års ålder så var jag fast med Tintin från 4-5 års ålder.

Jag skulle kunna ge er hela vandringen nu på en gång men det skulle inte göra er nyfikna utan snarare utleda på att läsa det jag skriver om. För det skulle bli så mycket på en gång. Så för er fortsätter min vandring en annan dag men för mig tog hela söder från under en bro vid Hornstull till trappan tillbaka ner på Södermälarstrand borta vid Bastugatan bara några timmar. Men en sak kan jag säga: Om jag hade fått tycka när jag var 4 år så hade dagens vandring varit ett "marathon" - om jag nu hade vetat vad det var vid den åldern.

Mer läsning kommer om Hornsgatan upp och Krukis, Zinken, Tanto, Hornsgatspuckeln... See Ya!