Wanna have...

Igår kväll fick jag en aha-upplevelse när jag var i Älta. Måste bara leta fram grabbarnas PS2 som ligger i något skåp någonstans och se om det går att köpa till prylar och få till en SingStar-uppsättning här hemma. Det brukar sägas att det finns party-dödare men igår stötte jag på en party-fixare i PS3 med SingStar och en 50-tummare och bra ljudanläggning.

Jag gillade inte att att stå med hopprep och mima till ABBA i mitten av 70-talet men nu skulle jag lätt kunna lägga tusen lappar på att få till en SingStar och kunna ha en novemberfest för att liva upp livet lite i november. Jag är lite för feg för att sjung bland idel okända ansikten men får jag ett eget och kan tjuvträna lite och det är bra låtar så vet jag att det kommer att vara svårt att få mig att släppa micken.

Jag minns när vi en gång får "100 år sedan" sjöng hemma hos en kompis som på den tiden hade laserskivor till sin kareoke-anläggning och jag och en till satt närmast. Det var trådat på den tiden och micken räckte bara till oss två och vi vägrade flytta på oss så de andra fick stå ut med vår sång under ganska lång tid... Vi hade i alla fall roligt. Frågar man de andra kanske de inte hade lika kul, eller så minns de inte...

Tålamod, tålamod

Tålamod är något som en rastlös själ har svårt för. Jag har dåligt med tålamod när jag väl bestämt saker, så jag är nog en rastlös själ.
Just nu är väntan på boken från tryck oändlig. Fast jag vet att jag inte kan förvänta mig något därifrån förrens om en vecka. Jag tryckte ju inte på startknappen hos tryckeriet förrens igår kväll när jag skickade mitt "tryck-original" till dem. Kan man spela framåt på livets band?

Ibland vill man backa och göra om men just nu har jag bråttom framåt. Det är så mycket jag vill och otåligheten är enorm, eller ska jag säga rastlösheten? Jag gör upp planer som kan ersätta andra planer om de inte går i lås. Skapar alltid minst en plan B och C utifall att A inte går att genomföra. Samtidigt som jag vet att det inte alltid är klokt att vilja för mycket - för det finns så mycket som kan gå annorlunda längs vägen.  Men jag älskar att längta till saker, saker jag skapat eller skapat förutsättningar för.

Ibland efterlyses dock lite större tålamod och något som kan dämpa rastlösheten. Alla tips mottages med glädje.

Snart så

... i helgen sätter jag sista fingret på min bok. Genomgång av det tryckta provexemplaret pågår och jag hittar små saker så det var super att jag hittade ett ställe där man får ett provtryck först. Fast jag kollat och kolla och läst och läst så hittade jag några små saker. Men bara ett stavfel, tack MS Office! Vad skulle människan göra utan rättstavningskontroll. Förmodligen vara noggrannare när man skriver...

Boken går till tryck digitalt. Detta gör att jag får upplagan jättesnabbt när jag väl säger TRYCK till tryckeriet. Är lite feg så jag ska ta dagen imorgon för en sista genomläsning. Pirrigt värre, löjligt nog.

Upplagan blir 75 ex och jag bestämde mig för att trycka den privat så den kommer endast att finnas till privat försäljning och inte i någon bokhandel. Det är ingen "boklådebok" helt enkelt.

Det kommer lite mer inblick här när "Rosor & Choklad" verkligen är tryckt.

Kram alla vänner!

Reflektioner

Läste äntligen ut en bok som har varit hur trögt som helst att ta sig igenom. Det är inte alltid kul att plugga. Men när man går i mål infinner sig älltid samma härliga känsla.

Boken då, jo den handlade om tacksamhet och den blev lite för mycket, nästan religös och då slår mina bromsar till. I hjärnan alltså. Men det roliga i kråksången är att nu så här efteråt inser jag flera saker och kanske var det just så att det behövde "tjatas" in lite för att den skulle ge mig något. Så som bokens författare uppmanar: Jag är tacksam för att jag läste hela boken och nu kan rekomendera den till er andra.
Boken heter Tack! och är skriven av Robert A Emmons.

Kursen jag läser är fortfarande PUMT på Skandinaviska Ledarskapshögskolan. Att läsa på distans passar mig perfekt. Jag går in i slutklämmen nu och känner mig hyfsat inspirerad just nu så och då är det bara att tuta och köra. Jag blev lite sen med att slutföra men jag får väl skylla på att jag faktiskt skrivit en bok i sommar som har tagit ett tag att klämma ur huvudet. Sista korrekturet ska jag läsa i helgen och sen skicka GO till tryckeriet. Ska bli så spännande men det får bli ett eget blogg inlägg om det.

Att läsa är en sak att lyssna något helt annat

Var i veckan på en föreläsning där Anders Magnusson höll ett föredrag med rubriken "Under sorgen väntar glädjen".

Han har gjort en översättning/bearbetning till svenska av en amerikansk bok om sorgbearbetning som jag läste för ca två år sen. Många kloka ord men som böcker är. När man läser dem tänker man att detta ska jag göra när det kommer upp en övning. I fallet med den här boken har jag faktiskt gjort alla övningar steg och de har hjälpt mig.

Under tiden som jag sitter där och tittar på och lyssnar till Anders ord inser jag hur mycket bättre det säkert hade kunnat bli om jag följt boken till punkt och pricka. Jag valde nämligen att göra alla stegen själv och inte tillsammans i grupp. Att sitta där och lyssna och inte direkt kunna ha en dialog, visst det gick att ställa frågor i pauserna men det är inte samma sak, kändes lite snopet liksom. Han var väldigt rak, öppen och sympatisk i sitt framträdande. Rekommendrar varmt att gå och lyssna till honom. Att lyssna till en människa och dessutom se kroppsspråket gjorde att jag bara ytterligare fick bekräftat hur viktigt det är. Hur mycket mer det ger och stödjer det som sägs.

En häftig sak till var att känslan var att han bara var en av oss, en redig psykologutbildning i botten utan en helt vanlig människa med en brokig bakgrund. Ärligt kanske lite brokigare än en gemene man men ändå...

Från sommar till höst på några timmar

I måndags bar det norr ut för veckan. I alla fall för mig. För Ramme blir det för två månader innan han kommer söder över igen för skollov och en fotbollsresa till Barca.

Norrut verkligen - för i dag har det snöat - fast inte mycket bara lite flingor i luften. När jag var här för två år sen tror jag det var så snöade det den 30 augusti, då låg det 2 cm på morgonen när jag vaknade. Så vill jag inte ha det denna gång i augusti...

Det känns konstigt att vara här i Kiruna och veta att jag kommer all lämna honom här och inte ses på två månader. Riktigt konstigt. Han verkar i alla fall helt till freds och det är det viktiga. Vi har farit om kring och fixat och shoppat i går och sen har han fixat själv igår kväll och idag haft upprop. Det är lite annorlunda här. De har bett att alla ska ha stövlar - och det har han nog inte ägt ett par sen dagis. Om inte stövlar så i alla fall skor som står emot väta. Undrar vad de ska ge sig ut på. Riktiga vildmarksäventyr?

Man skulle kunna tro att det är fjälljägarna för imorgon ska hela skolan springa Jägarmilen här inne i Kiruna. Får nog ta mig in från basen tills den börjar och se dem jogga Kiruna upp och ner. För den som inte vet; det är väldigt backigt i Kiruna. När jag sprang här en kväll (inte nu utan förrut) så var min upplevelse att Kiruna bara består av backar. Blir intressant att höra vilken upplevelse Ramme har av Kiruna - som joggare alltså.

Spännande och utmanande för alla parter. Mycket nytt, många frågetecken och dessutom i en främmande miljö. Men jag är helt övertyga - precis som Ramme - att det kommer att bli super. Alla är otroligt trevliga och tennisklubben tar emot honom med öppna armar. Fotbollen är lite mer trög men vi får se hur det går där det har ju inte gått många dagar att hinna kolla upp alla saker på. Jag tycker vi kommit en bra bit på väg och nu är det Rammes steg att fortsätta stigen själv. Vi finns ju naturligtvis om han vill.

En myra i

brallan har väl de allra flesta haft någon någon. Men nu är de så att unika jag varit i farten igen.

Vi satt i lugnan ro under parasollet och åt vår lunchmacka och kollade ut över bukten när alla segelbåtar lämnade hamnen (torsdag var detta) och så killade det till så där som det brukar göra i örat i bland när ett hårstrå fångas av vinden och kittlar till. Drog lite i och runt örat för att få bort hårstrået som killades. Trodde jag hade fått bort det men efter en stund kittlade det till igen och dessutom började det knastra i örat. Så där som om man fått vatten i örat och vill vända på sig och hoppa på ett ben. Försökte få bort knastret och kittlandet men tillslut bad jag Linus kolla om det kröp något i örat. Men det var bara mörkt. Ingenting som syntes.

Vi åt klart och la oss för att fortsätta slappa och läsa i solen. Men knastret gav inte med sig. La mig för att sola lite utan att göra något annat och bestämde mig för att det skulle få kittla - tills jag blev galen - och så skulle jag be Linus eller Rasmus komma över och titta i örat. Men när jag som bäst låg där och tänkte att nu står jag inte ut längre så åkte lillfingret in i örat och vips - längst ute på fingertoppen var en liten, liten myra. Den var säkert inte större än 2 mm men vilket oljud den kunde föra i mitt öra när den knatade omkring...

Nå ni som haft en myra i örat vet vad jag pratar om och ni andra får lov att föreställa er både hur det kittlade och hur det lät. Att testa är inte att rekomendera.