Lördag morgon och efter besöket hos bagaren för färskt bröd kikar jag in lite i affären som jag passerar.
Till min glädje ser jag att Katamaranen hade med sig nya badtofflor när den kom igår kväll. Den lilla affären svämmar nästan över av badtofflor och badskor i alla möjliga färger och storlekar.
Äntligen – inga mer onda hålfötter här inte. Tar mig in bland alla tofflor och börjar leta efter ett par i storlek 39, färgen spelar mindre roll. Det ska bara gå att bada med dem. Lilla grekiska damen får komma till undsättning och vips hon hittar flera par i rätt storlek på en gång. De inhandlas omgående, för 6 EURO. Det känns som ett riktigt kap för att slippa blåmärkena och att slippa gå som en anka som gjort på sig varje gång man ska ner i plurret.
Undrar vad nästa katamaran kommer med på onsdag. Något annat spännande mån tro?
Det stämmer inte alltid att man kan köpa det man glömt hemma när man åker på semester. Inte när man åker till Tilos i Grekland i alla fall. En vecka kan, som nu, ön översvämmas med badtofflor och badskor och vad som väntar nästa vecka vet man inte som turist – kanske tandkräm…
Jag är absolut inte kritisk utan snarare härligt fascinerad att den här världen verkligen finns fortfarande. Fast å andra sidan har jag ju en Philips 19'' platt-TV på rummet och kan se Fotbolls VM på…
Kontraster – vilka häftiga kontraster!
En bild på mina nyinköpta badtofflor kommer så småningom.
lördag 3 juli 2010
Lugnt och skönt
Tänka sig att nu har det gått över två veckor och det är inte många ord som växlats på denna tid. I alla fall inte mot vad det brukar. Lite grekiska artighetsfraser, lite annat på engelska när det behövs och några ord svenska på msn med grabbarna där hemma.
Underligt vad skönt det är med tystnad, fast tyst kan jag ju inte säga att det är egentligen. Utan mer att jag är tyst. Ensamt och tråkigt skulle säkert många tänka men det har det inte blivit än. Jag övar mig allt vad jag kan i att göra bara en sak i taget vilket är helt underbart. Det skulle jag verkligen tipsa andra om att prova. Det är inte lätt det vill jag lova men om man tänker till så funkar det och det är rätt skönt att vila hjärnan på det sättet.
Så här kan en dag se ut:
Upp när det börjar bli för varmt i rummet, vilket brukar vara vid ½9-9-tiden. På med lite kläder och en promenad ner för backen till bagaren för att köpa färskt bröd att ha med som lunchmacka. Tillbaka upp för backen och göra frukost som avnjutes i morgonsolens hetta. Efter frukost en Suduko – får alltså inte lösas samtidigt som frukosten intas utan efter. En sak i taget!
Insmörjning med sollotion efter att ha tagit rätt på frukostdisken – det var dagens hushållssyssla.
Promenad till någonstans där det är badbart – nära eller långt det får vinden tala om när jag packat väskan.
Väl på stranden kommer dagens andra utmaning. Visst vore det toppen att sätta på mp3-spelaren och slå upp den spännande deckaren men se det går inte. En sak i taget! Vilket jag väljer först? Tja det beror också på dagens vind. Det jag har mest lust med.
Lunchmackan intas utan bok och utan musik, för då äter man. En sak i taget!
Hemgången sker vid ½4-4 eller senare om jag är på närmaste stranden. Efter backen hem får man fika lite och framför allt dricka lite, kallt eller varmt.
En dusch, mer smörj och sen en lat stund kanske med Fotbolls VM eller bara en siesta.
Ner för backen igen – och stegen styr mot kvällens utvalda Taverna för lite mat i magen. Något gott grekiskt förstås och kanske en öl. Med jag väntar på maten tar jag upp mitt block och skriver lite, planerar hur jag vill utforma boken eller kanske ritar en första sida. När maten kommer njuter jag och äter i lugn och ro.
Promenerar ner maten lite och köper kanske med mig morgondagens yoghurt på vägen upp för backen igen.
Tillbaka sätter jag mig ute och skriver rent dagens funderingar, ibland i form av blogg som detta eller så skriver jag på bokens innehåll eller finslipar det jag skrivit tidigare.
Kram alla ni som oroar er och undrar om jag inte har det långsamt. Som ni säkert märker av ovanstående så går det ingen nöd på mig, snarare tvärtom.
Underligt vad skönt det är med tystnad, fast tyst kan jag ju inte säga att det är egentligen. Utan mer att jag är tyst. Ensamt och tråkigt skulle säkert många tänka men det har det inte blivit än. Jag övar mig allt vad jag kan i att göra bara en sak i taget vilket är helt underbart. Det skulle jag verkligen tipsa andra om att prova. Det är inte lätt det vill jag lova men om man tänker till så funkar det och det är rätt skönt att vila hjärnan på det sättet.
Så här kan en dag se ut:
Upp när det börjar bli för varmt i rummet, vilket brukar vara vid ½9-9-tiden. På med lite kläder och en promenad ner för backen till bagaren för att köpa färskt bröd att ha med som lunchmacka. Tillbaka upp för backen och göra frukost som avnjutes i morgonsolens hetta. Efter frukost en Suduko – får alltså inte lösas samtidigt som frukosten intas utan efter. En sak i taget!
Insmörjning med sollotion efter att ha tagit rätt på frukostdisken – det var dagens hushållssyssla.
Promenad till någonstans där det är badbart – nära eller långt det får vinden tala om när jag packat väskan.
Väl på stranden kommer dagens andra utmaning. Visst vore det toppen att sätta på mp3-spelaren och slå upp den spännande deckaren men se det går inte. En sak i taget! Vilket jag väljer först? Tja det beror också på dagens vind. Det jag har mest lust med.
Lunchmackan intas utan bok och utan musik, för då äter man. En sak i taget!
Hemgången sker vid ½4-4 eller senare om jag är på närmaste stranden. Efter backen hem får man fika lite och framför allt dricka lite, kallt eller varmt.
En dusch, mer smörj och sen en lat stund kanske med Fotbolls VM eller bara en siesta.
Ner för backen igen – och stegen styr mot kvällens utvalda Taverna för lite mat i magen. Något gott grekiskt förstås och kanske en öl. Med jag väntar på maten tar jag upp mitt block och skriver lite, planerar hur jag vill utforma boken eller kanske ritar en första sida. När maten kommer njuter jag och äter i lugn och ro.
Promenerar ner maten lite och köper kanske med mig morgondagens yoghurt på vägen upp för backen igen.
Tillbaka sätter jag mig ute och skriver rent dagens funderingar, ibland i form av blogg som detta eller så skriver jag på bokens innehåll eller finslipar det jag skrivit tidigare.
Nå låter detta tråkigt eller långsamt? Inte för mig, i alla fall inte än. Visst längtar jag efter grabbarna och mina vänner. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men vet ni, jag har valt detta helt själv och stormtrivs faktiskt med det. Och grabbarna kommer hit på slutet och mina vänner och allt annat finns ju kvar där hemma när jag kommer tillbaka så det är bara så himla häftigt att jag unnat mig detta!
Kram alla ni som oroar er och undrar om jag inte har det långsamt. Som ni säkert märker av ovanstående så går det ingen nöd på mig, snarare tvärtom. Bidrar med en bild som jag inte tror att jag lagt ut förut. Njut tills nästa bild kommer. Mitt i bild är Red Beach och i förgrunden de underbart ”mjuka” gröna buskarna som jag skrev om tidigare.
tisdag 29 juni 2010
Vila fötterna genom att gå?!
Visst låter det lite konstigt – att vila fötterna genom att gå. Men så var faktiskt fallet i går och i dag med för den delen. Jag besitter nämligen ett tämligen, så vitt jag vet, unikt ställe att få blåmärken på. Och det får jag när jag badar på en klapperstensstrand där stenarna är rundade istället för tillplattade. Storleken på stenarna är ca 5-8 cm, så där lagom rundade för att se mjuka ut. Men så är inte fallet, i alla fall inte om man pratar om mina fotsulor för för dem är stenarna allt annat än mjuka. Ja, ja jag ska tala om det unika – jag får blåmärken i hålfötterna. Och varför badar jag inte med skor om jag nu vet om detta? Ja det kan man fråga sig men nu är det lite försent att tänka så denna gång. Kanske att jag lärt mig till något annat tillfälle. Fast bara kanske.
Om du undrar vart jag gick så var det till en strand, en timmes promenad bort, där det finns lite finare sand och lättare att gå i vattnet när man behöver svalka sig lite.
Vilket behövs väldigt ofta just nu för det är som min pappa skulle sagt – ”så in i helvete hett i det här landet”.
Vilket behövs väldigt ofta just nu för det är som min pappa skulle sagt – ”så in i helvete hett i det här landet”.
Hört på en taverna i byn
Det är rätt spännande att som ensam sittande svensk kunna vara lite anonym men ändå förstå mycket av det som pratas på tavernorna om kvällen. Svenskar, danskar, britter, amerikanare och tyskar går inte helt säkra för mina öron. Däremot är flamländskan, franskan och grekiskan rena ryskan.
Satt så och överhörde några britter som satt vid varsina bort men ändå verkade känna varandra på något sätt. Konstigt i mina ögon att de inte flyttade ihop borden men det är en annan femma.
Den ena damen och denna gång pratar vi DAM med fina smycken och dyra kläder, här mitt ute i ingenstans i Grekland börjar prata katter med det andra bordets herre. Hon kunde till och med namnen på alla katterna som strök omkring vid tavernan vi satt på. Fast om de verkligen hette så eller om det var hon som namngav dem just då är det ingen som får veta. Hon ojade sig i alla fall över en katt som varit väldigt luggsliten och tilltuffsad, troligen efter otaliga slagsmål. Hon hade tillsammans med en tredje dagm tagit med den till någon slags veterinär här på ön som sagt att han tyvärr inte kunde göra något utan i så fall fick de vända sig till veterinären på Rhodos.
Jag är visserligen ingen hängiven kattälskare men visst vore det kanske lämpligt att ta bort katten så den slapp lida, vilket han hade kunnat hjälpa dem med mot betalning naturligtvis. Men nej den tredje damen tar med sig katten till Rhodos – båtresan t o r kostar ca 250 kr – och där finner de att katten har en tumör i magen som hon låter bekosta för att tas bort. Tar med sig katten tillbaka hit till Tilos med hela magen ihopsydd.
Visst finns det barmhärtighet för djur och jag tycker verkligen inte att de ska lida men när dessa rika damer inte längre är kvar på ön hur tror de att denna svaga katt ska klara sig? Ingen som tuggar lite mat åt den (de kunde uppenbarligen inte ta direkt från sin tallrik utan envisades med att tugga den lite och sen lägga den till katten) och pysslar om den. Det tycker jag är att låta katten lida. Som att ha en sommarkatt hemma i sommarstugan i Sverige som man sen överger när semestern är slut och skola och jobb börjar igen.
Ni tycker kanske jag tjuvlyssnar på andra människor men jag ser det mera som att ta del av andra människors öden och äventyr. Och det händer ju inte så mycket på en liten ö så det gäller att ta vara på varje liten historia.
Satt så och överhörde några britter som satt vid varsina bort men ändå verkade känna varandra på något sätt. Konstigt i mina ögon att de inte flyttade ihop borden men det är en annan femma.
Den ena damen och denna gång pratar vi DAM med fina smycken och dyra kläder, här mitt ute i ingenstans i Grekland börjar prata katter med det andra bordets herre. Hon kunde till och med namnen på alla katterna som strök omkring vid tavernan vi satt på. Fast om de verkligen hette så eller om det var hon som namngav dem just då är det ingen som får veta. Hon ojade sig i alla fall över en katt som varit väldigt luggsliten och tilltuffsad, troligen efter otaliga slagsmål. Hon hade tillsammans med en tredje dagm tagit med den till någon slags veterinär här på ön som sagt att han tyvärr inte kunde göra något utan i så fall fick de vända sig till veterinären på Rhodos.
Jag är visserligen ingen hängiven kattälskare men visst vore det kanske lämpligt att ta bort katten så den slapp lida, vilket han hade kunnat hjälpa dem med mot betalning naturligtvis. Men nej den tredje damen tar med sig katten till Rhodos – båtresan t o r kostar ca 250 kr – och där finner de att katten har en tumör i magen som hon låter bekosta för att tas bort. Tar med sig katten tillbaka hit till Tilos med hela magen ihopsydd.
Visst finns det barmhärtighet för djur och jag tycker verkligen inte att de ska lida men när dessa rika damer inte längre är kvar på ön hur tror de att denna svaga katt ska klara sig? Ingen som tuggar lite mat åt den (de kunde uppenbarligen inte ta direkt från sin tallrik utan envisades med att tugga den lite och sen lägga den till katten) och pysslar om den. Det tycker jag är att låta katten lida. Som att ha en sommarkatt hemma i sommarstugan i Sverige som man sen överger när semestern är slut och skola och jobb börjar igen.
Ni tycker kanske jag tjuvlyssnar på andra människor men jag ser det mera som att ta del av andra människors öden och äventyr. Och det händer ju inte så mycket på en liten ö så det gäller att ta vara på varje liten historia.
lördag 26 juni 2010
Inte mycket nytt under solen...
Varje dag har dock något att lära oss. Idag har jag insett att buskarna på vägen ner till Red Beach inte är så mysiga och gosiga som de gröna små kullarna ser ut att vara. Att ta sig ner till Red Beach är en bravad. Först ska man gå i hettan ca 40 minuter för att sen hitta rätt stenrösen som är uppstaplade. Men det var ingen match för jag var dit för någon dag sen. Lös röd sten/grus/sand blandning bildar sen som en stig ner för berget från den trevliga "goata-stigen" som man gått på. Nå väl tänker du nerför ingen match, men jo det är just det som är kruxet. Man vill inte rulla i väg med fötterna och tappa fotfästet för då går det som för mig idag - stopp först när foten körde in sig i en liten skön grön kulle - INTE. Taggig och djävlig, som en känsla att köra in foten i en kaktus, men taggarna har inga hullingar så det var bara att borsta av sig och ta sig vidare.
För att ge en liten fingervisning så är nog lutningen i klass med Väggen i Tandådalen, för den som åker skidor. För er andra så är Väggen - var i alla fall - Sveriges brantaste nedfart och den har en lutning på 45 grader.
Att gå upp till stigen från Red Beach tog idag ca 25 minuter och att ta sig ner tar nog faktisk ungefär lika lång tid inkl. mellanlandningen med foten i busken.
Inget foto i dag - och tur var väl det att inte kameran var med menar jag.
För att ge en liten fingervisning så är nog lutningen i klass med Väggen i Tandådalen, för den som åker skidor. För er andra så är Väggen - var i alla fall - Sveriges brantaste nedfart och den har en lutning på 45 grader.
Att gå upp till stigen från Red Beach tog idag ca 25 minuter och att ta sig ner tar nog faktisk ungefär lika lång tid inkl. mellanlandningen med foten i busken.
Inget foto i dag - och tur var väl det att inte kameran var med menar jag.
torsdag 24 juni 2010
Hört på en buss
Otåligt väntandei hettan vandrar alla ikring för att gå på den om möjligt ännu varmare bussen. Jag känner mig väldigt svensk idag, iklädd min Sverige-tröja som är signerad av Henke Larsson. Spanar och lyssnar för att se om det är fler skandinavier än jag som tänkt åka till stranden på andra sidan idag. Uppfattar två svenska tanter - säkert inte mycket äldre än jag själv men i mina ögon är jag definitivt inte där de är i sitt tanta-sinneslag.
Intresserar mig för att höra speciellt vad den ena har att säga för hon säger ”när hon var här förra året så….” Kanske kan jag få några bra tips för det är ju trots allt sex år sen jag var här sist. Först är det varmt ute och inte blir det bättre i bussen och konstigt är det att man inte betalar när man går på bussen. Jag suckar för mig själv – snälla ni ta seden dit ni kommer. Nå jag bussen rullar sakta upp för serpentin vägen och vi passerar en Taverna mitt i backen – den ena tanten pekar (hon som var här förra året) och utbrister ”åh, där ska man inte äta, där blev jag sjuk förra året. Kanske var det fisken…. Och vilken usel service det var också”. Suck igen, har hon inget roligt att säga om denna grekiska pärla? Vi åker en liten bit till i backen och hon ska peka ut hotellet hon bodde på förra året till sin väninna. Det visar sig att där bodde hon bara en natt. Hon ringde direkt till Rhodos när hon kom till hotellet och begärde att få byta – det var för lång backe upp till hotellet… Suck igen, undrar i mitt stilla sinne varför hon återvände till Grekland och speciellt då till Tilos eftersom hon uppenbarligen inte har något positivt och trevligt att säga som jag hörde.
Till saken hör att nu slutade jag lyssna eftersom jag tycker att jag har hittat en härlig pärla i Grekland och dessutom bor på ett super hotell – det som tanten bytte från förra året. Det kan väl alla se och förstå med denna utsikt (se bilden) så är det en redig backe upp till hotellet. Otroligt stora rum och rent och fräscht, gratis platt-TV, gratis internet om du har egen dator annars kan du sitta på deras internet café för en liten peng. Världens härligaste utsikt att äta frukost till eller njuta av på kvällen efter dagens stranddos. Vad mer finns att önska en dag i juni?
Glad midsommar förresten!
Intresserar mig för att höra speciellt vad den ena har att säga för hon säger ”när hon var här förra året så….” Kanske kan jag få några bra tips för det är ju trots allt sex år sen jag var här sist. Först är det varmt ute och inte blir det bättre i bussen och konstigt är det att man inte betalar när man går på bussen. Jag suckar för mig själv – snälla ni ta seden dit ni kommer. Nå jag bussen rullar sakta upp för serpentin vägen och vi passerar en Taverna mitt i backen – den ena tanten pekar (hon som var här förra året) och utbrister ”åh, där ska man inte äta, där blev jag sjuk förra året. Kanske var det fisken…. Och vilken usel service det var också”. Suck igen, har hon inget roligt att säga om denna grekiska pärla? Vi åker en liten bit till i backen och hon ska peka ut hotellet hon bodde på förra året till sin väninna. Det visar sig att där bodde hon bara en natt. Hon ringde direkt till Rhodos när hon kom till hotellet och begärde att få byta – det var för lång backe upp till hotellet… Suck igen, undrar i mitt stilla sinne varför hon återvände till Grekland och speciellt då till Tilos eftersom hon uppenbarligen inte har något positivt och trevligt att säga som jag hörde.
Glad midsommar förresten!
onsdag 23 juni 2010
Så är man här igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)